trollman

och jag är en testuggande munk
i tillvarons tidvatten, låter civilisationens kuk
tränga djupt in i min anatomi, penetrera
ynglet ur mej, sätta mina villkor på undantag
mina anspråk på livet under disputationens
exakta fodringar

för jag är wannabe pilgrim
den påklädde kejsaren utan innehåll

en som aldrig lärt sig manipulera en klimatcykel
en som ser en flicka lägga armarna i kors
och drar slutsatser om hennes förhållande
till fekalvomerade slängkyssar

existensens flytande materia
svett, piss, sperma, syra
infekterat regnvatten
över hennes krucifix

isar gatorna med vigvatten, ser snubben
snubbla på golgata

och jag är trollman, hälften man hälften troll
resten poesi och intellektuell bullshit

jag kan inte stava till simone weil, inte spotta
på en kontaminerad lodare, inte dräpa
min egen snekyssta klon

som bilden under själömkan,
självömkan, i din mentala encyklopedi

min profil är en krigshärjad kustremsa
och mitt sätt att förföra ett kvasiromantiskt fiasko

kanske ett av gudarnas oönskade neutrum
eller bara en struken mening i den heliga skrift
i sanning en varg i min egen rätt

beduinbuddha och tändsticksplån
anomalin i wiles lösning och en spetälsk
på tillvarons begravning


för jag är trollman,

en skadskjuten hjälte
i bottenvåningens efterblivna skyttegrav

världens ljus

det är röken från hennes fingrar
som gör hål i hans själ

samma rök som lägger sig
likt snårsken kring fälten över
lancashires skuldror

slingrar sig som silkesmambor
uppför öarnas nacke och hugger till
precis där nålens diffusa vibrationer
slår ballerinan av planeten

under bordet lägger hon
sitt ena ben över det andra

här bodde människorna en gång
sedan bodde de inte här längre

och de små palatsen längs
mambans tunga hukar under
skiftets släpande aria

en stenvråk
fäller sina vingar
om världens ljus

tinnitus

jag har känsla för det som är obetydligt
för små ljumma viskningar
som går de allra flesta
stumt förbi

för tysta, skenbart innehållslösa stunder som
skriker världens yttersta dom från förlåtande
frö och svidande salva

och hur ofta har inte också du doftat olja

älskling

hur ofta har du inte varit en försiktig hägring
av kärleksfulla små brev som kollapsat i en
dunkel stratosfär där inget syre längre
svänger dina springande ben

ah jag vet, du vet hur det känns

en känsla för det som är oansenligt
det som nästan inte hörs men alltid
är av avgörande betydelse

som för dårarna i verdun
när de byter eld med fienden
som för idioterna i sorbonne som
söker världens mått cirkelns dansande öga

som för clownerna i kairo, som väcker
liv och komplicerade formler ur vin
symboler och troende lera

för det tysta i dej,
och för det tysta i oss andra

och du vet, älskling

i tusen år undrade jag över min egen död
vilka klanger och svåra röster
som skulle bära min aska över staden

vilka skulle lyssna in den stela ande
som viskar förbi som ingenting men ändå något

skulle allt bara vara en gapande krater
dränkt av mörka ljus och hemlighetsfull poesi

skulle någon som är av persiska tecken sitta
uppe sent om natten och undra över den
plötsliga tinnitus som börjat ringa från
världsdelsplattornas irrande promenad

det handlar om att röra sig mycket sakta

älskling

att på sikt kollidera med någon
som är väsentligen likadan

trycka upp ett föräldralöst barn ur bister
jord och göra ljus under vattnets mörka slängkyss

och jag skall fortsätta, älskling

om trehundra dikter
kommer jag att ha skrivit samma sak
trehundra gånger till

du vet, som tinnitus
det hörs, det ringer ekar, skälver och tjuter
men ingen orkar riktigt lyssna

bindväv

jag satt på dårhus då mina händer började brinna
pannbenet var en aria, och jag dunkade alla gudars
namn in i själva tillhörigheten, jag vet inte, jag har
inga dagar kvar, min dåre är en gudinna, du säger
kom till mej, men jag gör mej inte i kärlek, jag är
hittegods en sång du aldrig lär dej nynna

jag fäster inte i vackra kvinnors läppar, kommer
aldrig att vara din idiot, mina händer skall bli själar
döda barn som smiter in i kärleksfulla brev, och jag
hörde ljud från dina böcker, visste era namn
och kände era trummor

men jag var aldrig snö, jag var aldrig vita nätter i
pappersvikta svalor, jag var amish, en blindgångare
en vakande führer över minnets halo

klart jag vill döden, klart jag vill en sorg vid alla
nätters djupa tungkyssar, en klingande droppe som
skriker namnet på någon som lämnades kvar

för vad är döden för en död,
för vad är livet för den som lever

jag vill sitta ned med någon som heter s och
berätta vad om som hände när söndagar brann
och tusen nejlikor hittade hus och lera

en sovande gas som träder in som bortre sånger
nätter vid en kyrkklocka som aldrig slutat vibrera i
hudars hud i lagars lag, för hör du som jag den där
ensamma cellon den som brinner i någons händer

och en som är någon
sitter på dårhus

när hans händer börjar brinna,
känner du timmarna och filtret,
runt handledens gåta


ett snitt härifrån
vilar dina klockor,

du rinner, du är en väg
en säg mej något men gläns inte

var inte vägen, kom inte hit

det blir inte mer än aldrig, en gud som
står kvar när andra gått, flaskor som sjunger
och psykofarmaka som kysser

det är rörelse i sken, det är bindväv
en pojke som letar mysterier
i bottenklangens varma saliv

lorcas bitch

tog en kvarglömd
falangist som gisslan
nere vid hamnen

tänkte på lorca
på broadway

och så på den där låten
den med the pouges

du vet den,
vad fan heter den

a pistol for paddy garcia
man får skriva orden själv

ungefär som med, som med
palatsrevolutioner

en stövel i ansiktet på en ung flicka
och skrattande sexor vodka

du vet,

det är så mycket
som inte händer här

läser lorca, längtar
efter vapen och kuk


jag skulle trivas i himlen

jo - jag tror det

fmaj7

nere vid lokstallet
satte guevaras vänner upp spoon river
sommaren nittonhundranittiosju

jag minns dofterna och orden

den där långa väntan
innan den amerikanska döden
krängde till

såg dej sedan, om kvällen

någonstans där rälsen
böjer av mot jerusalem

du hade röd klänning,
du hade svarta skor

du hade håret uppsatt

i fmaj7

folk

hela stan är full av folk och fuckers
babes und suckers
hellraisers get your things togheter
det här är för cyberbögar
och analcrackers
getting lucky med
sideburns und transgender hackers
våldtagna ungar, grafittikids
vi suger inte kuk snubben
av principiella skäl snortar
vi moral ur välfärdens rövhål
för vi är folk
och vi är fuckers
den förlorade generationen
vi är multikulti suckers
vi knullar tillvaron i röven
för gosse, den här världen är sne
det finns inga gudar
ingen mening och be
på vår nivå, everything goes
vi lär av big mamas und
hoodilidoodiliramram hoes
destruktiv poesi, schönberger
alla dessa jävla flows
vi är pissade på, it shows
vi är gula i konturerna
fula i vestibulerna
fucking darlings, babes
shit, vi är folk
vi är folk
vi är folk und fuckers
babes and crackers
transgender suckers
kom och sug våra kukar nu
för om du inte är en av oss
så är du inte du
är du någon annan i ditt liv
rollerna du spelar
allt jävla meningslöst tidsfördriv
passa in diktatur
men kom var som oss
vi är fan djur
förlorade i kosmos
maskinernas yngel
kalla mej slyngel
gör mej stolt
ditt jävla paragrafpyngel
vi äger platsen där du står
gatan där du går
drömmarna du når
gåvorna du får
vet du varför,
för vi är folk
vi är fuckers
vi är vackra
vi är wackers
vi är underbara
vi är den här
nattens gåva till dagen
vi står över lagen
håller om den
som är illa slagen
för vi är folk
vi är är är
folk folk folk
gangstababes i trikå
vad fan är det
du kollar på
stay ups de luxe
miniskirts
goes all the way up
am I loosing it
or what
can you hear me scream
ser du våra flin
den här natten är min
klipp strängarna
hit med
pengarna
stålar, cash
jag köper dej
jag nöter dej
du älskar mej
inte
va fan ut härifrån
jävla fån
det här livet
är bara lån
snabba lån
gangstafån
mobiler, sms
har inte sett
den sen dess
vart tog du vägen
gatan ner
gatan upp
vad är det du ser
placera livet
under lupp
köp stadens fitta
penetrera mej hårt
det är inte kärlek
det är makten
ni vill åt
makten, ägandet
i sig
håll käften mister
vi pissar på dej
suck me sakta killen
är inte van vid
det här
geishasnubbar
laddade gevär
patriarkatrim
och snubbar
fula bitches och gubbar
ni hänger på klubbar
shit kamrater
dom snubblar
in ut
ett skjut
skott i natten
blod blir vatten
följ hennes hem
ringsingding
fan vilket jävla regn
är du blöt
mellan bena
ahh, det kan du
fan inte mena
hennes män är rena
utlösningarna sena
som cancer i blodet
mitt ben över hennes
under bordet
blunda för fan
tillhör mej
jag älskar dej
inte längre
spelar ingen roll
livet är moll
har ingen koll
det finns
två slags kvinnor
änglar, och de
som lever sin roll
baudelaire goes techno
1,2,3 one, two, three
ein fucking two
come back to me
eller inte
jag hör er klagan
slutet av sagan
ungar som skriker
gogolsjälar som viker
den här staden är er
hahahaha, knappast gosse
du kommer inte se den mer
vi äger er nu
du du du
folk, fuckers
chikke dam dam
hoodilidoodiliramram
suckers
beduinpoeter
poetiska kalashnikovs
sprutar gegga
sprutar rim
målar väggar
sniffar lim
jazzgossar på speed
manchesterkommunister
som delar weed
människor på sne
vår etik heter ge
med kött i våra händer
en dag i sänder
wingbiddilestringdingding
det finns inga länder
varje kropp är geografi
ni är inte som vi
ni är stela av skräck
rape me darling
de här fläckarna
på mina bröst
måste väck
slit av
mina trosor
knyckla sönder
mina rosor
samariter på stan
vi är hemma här,
kär, där, bär
mej nedför trappan
stryp den där rapparn
skånska visoner
megapixel goes miljoner
sålda plattor, sålda barn
dc ++ darling
jag är hemma hela dan
kom hit sug på livet
ta allt för givet
begrav mej i poesi
vi är den här nattens
trolldom och
konstnärliga artilleri
så allah akhbar älskling
den stora guden
den enda guden
sätt på den där bruden
feministiskt joller
fuck you
den där stilen håller
inte länge till
men om du vill
kom hit och kräng
jag har ingen säng
doing the right thing
ge bängen däng
däng, däng, däng
självplacerad i marginalen
du är fan galen
du är sååå jävla cool mannen
en wacker, smacker
flackdaggelimaggeliwackkwack
ghettosuperstar
midnightblues hacker
vi suger av gubbar i parken
sätter eld på arken
spöar nassar på beting
idioto spring spring spring
eller kom va som oss
kom va som folk
jag bjuder ett bloss
det är din holk
vi snackar babes här
fuckers där
jag är fan kär
i den här tillvarons kyssar
vad är det här
är det nästa generation
som lyssnar
eller är det bara folk
eller är det bara fuckers
kanske transgendersuckers
cyberbögar, pornowackers
shitmiddiwiddihiddiehitme
crazy ghettohackers
du vet, det är dagar & spel
allting som går fel
romance in durango
man sväljer en
älskling hel
vägrar vara del
i det som suckar
juste baby
det är raka puckar
och du, du är inte
typen som duckar
du är den som fuckar
upp allt det här
du vet, vara kär
i någon som suger
som inte riktigt duger
bara är flying dagger
i alla dikter som ljuger
va fan darling
sluta inte klaga
sluta inte skrik
var den här insnöade
världens fucker
så att inte en enda
jävla dag,

blir den andra lik

om jag säger kontinentaldrift

om jag säger kontinentaldrift
beskriver en rörelse över din kropp
lägger smak på dina läppar
och ett löfte i dina minnen

om jag skänker dej lägre entropi
kanske en doft av nyfödd vid din överläpp
eventuellt ger dej en intensivare bakgrund
eller ett alibi för alla dina förvillelser

kan du ändra dej då, tror du

om jag gör allt det där
om jag säger kontinentaldrift

skulle det gör någon skillnad
eller går du ändå

nattvard

en liten herre, till största del
bestående av krossat glas

väljer att inta nattvard
med ena benet vilandes
på keltiska moln

han lyssnar in vinet
som var det en uppenbarad förståelse
ett renande bad, för den som är liten och feg

fågeljord, begraver snart
den lille herrens ansikte

och han immar nästan igen
av förståelsens fukt

oblaten,
som också är
en förgiftad cell

slår mycket hårt
i den lille herrens bön

så rycker det plötsligt till
i världens rot, tidspilen
slingrar sig om sin egen skugga

och en kvinna

som också är
en förtjusande insekt

presenterar sig
som skriftlärt skrot

hennes ben, av arsenik
kanske utomjordiskt salt
tvinnar sig till nervtrådar

till små meningslösa
kromosompar

fågeljord,
begraver nu
en liten herres ansikte

det är tid för uppvaknande

tid för nattvard
i den sinnessjukes dikt

coyotes - theme från grizzlyman

feber

korzybski säger din feber har sitt
ursprung i mitt språkliga beteende

att du ständigt förväxlar
karta med terräng

och därför ideligen går vilse då du tror
jag menar vad jag säger, då jag mumlar
att jag älskar dej innerligt med det
emotionella djup du förtjänar

för du föreställer dej en verklighet
som hänger samman

ett dunkelt stoff mellan människor
som länkar hennes ben runt hans midja

dolda aktstycken i bön och meditation
vilka besvarar alla de frågor vi måste
ställa varandra när natten vrider den
omedelbara insikten ur våra kroppar


korzybski säger språket ljuger

att världen är en annan
än den vi berättar för varandra om


så du har feber,
stilla brus i ditt ordomlopp

som blåsyra,
som mina fingrars språk
över dina nakna betingelser

hoboken

jag har ingen vän i hoboken, men jag har en
som doftar manga, som rullar tobak och röker
feberljus på hotell som gränsar till den hon är

hon kan gro där, slå ut som inomjordisk tagg
i kvartshallucinationer jag när om ljusa nätter

rulla små små amuletter av sinnessjuk akros
mellan insidan på gudinnor som inget hellre
vill än att vara cancer i p.j harveys röda sot

så har jag en annan, men inte i hoboken
en varghona av rådjursklövar och elfenben

henne ville jag ta till djungeln, till amazonas
till den ringlande venen vid pilgrimens grav

men jag fruktar hennes klor, det obebodda
landskap som också är hennes svåra storm
som också är hennes svåra rygg, som också
är hennes svåra lek, som också är

en i berlin som sväljer sin tunga, en i cork
som säljer, och liksom låter höfterna gunga

men inte i hoboken, där har jag ingen vän

jag har ingen vän i hoboken,
jag har inte det

frö

du är
västerlandets
kanske mest enastående frö

dess ännu orörda
hiroshima

en ofrånkomlig antydan
under gatlampornas trötta sken

du är kriget, i min panna

och du är ansiktet
på ögonlockens
insidor

blonde on blonde

så vi är vänner,
två som kysser och tar på varandra

skenförälskade idioter
som inte riktigt vill och inte riktigt kan

men du säger att dina händer
skulle kunna göra så mycket mindre ont

och jag säger att blonde on blonde
var en jävligt bra platta, skissar på
en tillvaro där spinnet saknar lag

för jag har sett sådana som dej
på sorgsna tåg på väg till fronten

du väljer kriget och vägrar, i egenskap av wannabe
fatta livet så som livet kanske måste fattas


har flyttat mina ben lite närmre nu
under bordet är vi osynliga för varandra

vi kan stöta emot utan att stötas till
vara vänner, skenförälskade och poetiska

låta våra kyssar kränga till
mot betongfilosofernas mollackord

godnatt

augustihajar

jag lägger mina ben över dina likt en sjuka, som att vi två var förälskade dårar och poetiska frön, sådda och sänkta i en tvåtusenårig historia om långthärifrån vagt lysande svartskimmer och sken, blödande och sjungande tigerhajar djupt ned i atlantens svarta deltidsuniversum, längtandes efter den andres vilja att någon gång komma loss, slita sig från sin egen rädsla, hugga livet som det var ett varmt inbjudande byte och våga älska igen, och jag lägger mina armar om din lust till andra män, män med märkliga symboler i pannan, hajrika vatten och drömmar om mindre psykofarmaka och mer skratt, sanning och skrammel, lägger mina armar om din midja, en promenad längs stadens vener, historiskt vackra filmstjärnekyssar någonstans där stockholm liknar 1919 och en okänd garbo säljer stentvål och serverar växelpengar på nersprunget pub, jag lägger alltså mina ben över dina, och jag vet att du njuter när mina fingrar rör sig som vilsna luffare över din encyklopedi och dina emotionella skulder, när jag anas som en skugga av något som kanske skulle kunna älskas och hållas om, i din ögonvrå

jag tror vi måste ner där i djupet, vi måste rycka och slita, hugga och bita varandras längtan efter att älskas av någon som liknar ett poetsikt frö, någon som sänkts några centimeter under jord och tvåtusen år bakåt i tiden för att liksom kunna skriva livet från bokens allra första skälvande svåra sidor, och vi kan böja och bryta vägen till någon obebodd kåkstad mellan sanning och silvermåne i prologen, se onda andar sjuda som anarkistiska intellektuella över någon straffad augustilängtan efter någon eller i alla fall något som kan trycka liv och lek i allt det där som vi trott var döden dött, därför lägger jag alltså mina ben över dina så att du åtminstone ges en möjlighet att dra dig undan när min sjuka lägger sig som längtan efter hålla om över din hysteriskt skrattande augustisommar

amazonas

är det svart jord i amazonas saliv
måste man kanske förlora sig här

här vid den ringlande venen

stå som vådaskjuten franciscan vid
anacondans läppar och be det underliga i
isolationens sjuka kyss stanna upp ett slag

man försöker slicka liv i reptilens öga
placera en ond människas märkliga rov
under nervtrådarna till spökstäder
på mojaves torra tungor

för du vet,
saknaden har
slutat vibrera här

och när döda ansikten börjat rinna
i trollkarlens joie de vivre

när krälande gudar kastar sina förgiftade skinn
över den ensamme erövrarens världsomsegling

då faller planeten in
genom mitt fönster

ur hålorna kryper
svultna stäppvargar

underliga ormar, floder
dina gåtor i salivens spår

metanoia

jag vet att hålet i handen är ett helvete
en röd storm som drar in över
planetsystemets genus

och dagar som den här, dagar då
kvartskristall svänger till under
passionerade shantis

dagar då insiktsfulla flickor som
vet mycket om symboliska krig
plockar ned små onda barn från
evangeliets svartvinge

det är sådana dagar man vill ta den där stormen
och placera dess svåra rodnad över pannan
på en blödande hypatia

fly in i ett kallt meningslöst ingenting

och låta armarna vara skrattande händelser
över en rygg som också är en värld

som du vet,
inget är enkelt där i dramats mitt

och jag är ingen toni morrison
ingen betty blue eller szymborska

mer en ofullbordad cirkel
som söker sluta sig om sin egen bild
av hur ni andra hänger samman

är ingen sökare,
inte den som betraktar över trygga avstånd

ingen domare

men när handen läker
och stormen måste sova

jo - dagarna kan vara goda då
vattnet rent och graven tom

kan hända jag fyller hålen med
kärleksfulla brev, enkel poesi
och små gulnande manus
ur föreställningens skugga

blir en förtroendevald
en arkimedisk punkt för mitt
sätt att mäta världen och er andra

och i insikten av det möjliga att finna
nya sköra världar i ögonblick man
trodde redan erövrats

i den insikten vilar också grunden
till att vänta in en ytterligare en dag

och sedan, en till


hål i min hand
röda stormar och krig
i min panna

miss bagdad 2007

för att jag älskar din själ
plasten runt djävulens ansikte
och regnet, som inte är regn
den mullrande ångesten
under dina gungande bröst
stänken av testosteron
och kol, över bagdad

aria

hon är en viktig jävel
läser baudrillard och skit
tittar på omöjliga skulpturer
och andas importerat röka från
kontinentalsockelns coffeshops
ansiktet är liksom en flyende julia
en arkitektonisk gåta som inget hellre
vill än att vara gud för någon som är
liten och sjuk, hon tar pojkarna till
atlasbergen, till oliviahopen, slingrar
galaxens armar om deras innersta resa
och smeker konstnärens bilder i deras
stulna tungor, man vill ta henne till nära
till platser som inte finns, slå hennes klanger
djupt ned i jordskorpans näverhud och ge
henne ett namn, som är lätt att glömma

godnatt

jeanne - appropå texten nedan då

totem

sorgliga ögon nu
den där filmen om modigliani
har fäst som totem i min bortrivna själ

och jag vill skriva den längsta dikten
till någon som saknar egentlig utsträckning

till någon som bara är en tanke
en förståelse, ett begrepp

som färg på duk, alldeles ofarlig att älska

men också alldeles oförmögen
att själv älska

som poesi till ett totem

stängda nätter
och ögon utan koffein

men du, du kan kanske komma förbi till våren
slå dej ner vid min sida och viska jeanne
han läste hennes ögon och målade hennes själ

så kom nu, gör religion för mina ögon

låt pennan falla ut över varje osett mirakel
i min omöjliga existens

jag vill se konstnären
den store världsomseglaren

den där poeten, du alltid talar om

amish

rosenstoltz sa perpetuum mobile låt världen
vara en ringlande djävulsmamba och må tillvarons
snegådda kängor trampa minfält och jesuitisk taltango
innan yardbirdman blåser liv i skapelsens rotkanaler
för du vet, i begynnelsen var charlie parker
kanske några dansande mästare av ebenholts
och ett bakvänt sneknäppt fmaj7, men allt vid
sidan om och i skuggan av ett struket tecken i
the book of margery kempe

och du, det skulle
krävas en hel massa moonwalk inristat i din genbank

älskling

en virad silkestråd om din sköra världsbild
och en smula mer amish

över ditt sätt att säga att du är en trånande
katedralkåt blänkade och alldeles nyputsad klon
av erica jong med framtiden inristad i ögonlockens insidor

men du säger trollman, du är så jävla amish
en självförsörjande, självförgörande hjälte

dina händer är gula och vartenda ett av dina ögonblick är
inkodade i svartbroderns infekterade programvara

feelingen, de tysta vålnaderna vid ringside,

amish, trollman
vad snackar du om

för visst, du kan krypa längs livet placera dagarna utefter
schemalagda linjer kanske tugga in tystnad i relationens
silkestrådar eller bara säga baby, det här är fan inte amish
men det är först efter midnatt som människan kan ta några
steg på en främmande himlakropp, som två älsklingar kan
komma samman någonstans i ett regnigt pennsylvania

och djupt inne i hennes bönehus improviserar skriften
som en sabeltandad korsriddare smeker dess mening
djupa flodådror i den hud hon lät kyssas, våldsamt

det är då yardbirdman hittar tonen, flyttar månen ur
sitt läge, och tidvattnet dränker varenda hieroglyf
som fäst likt nekrologer i henne synapser

världen är så jävla amish, holyboy

och det visste charlie parker
när han blåste den i sin altsaxofon

hör du hans gråtande lungor, känner du rotkanalerna
fyllas av medicin, och metall

trollman, fan vad amish


kom och skriv världen
med nya kyssar

från indian runner - filmen

himmelska fridens sorg

jag rinner som sällsam drömtid genom en svartkysst
kvinnas öken, hennes vimmel är dårens och varje
naken spira hon aldrig välsignat slår sina kedjor om
hennes krökta nacke, hon är bedjande julia över
klosterbröders okyssta jord, en strimma darrande
höfter som liksom gungar till så världen skaver mot
allt det där vi håller heligt, hennes högre ljus är min
mörka resa, en vandring in i det som aldrig kommer
att kunna sägas, glansiga ögon som liksom andas när
man kommer sådär nära inpå, hon stryker sitt minsta
finger över min panna och säger, jag vill berätta för dej
allt jag vet om stenar, om akros, kvarts och fältspatkorn
övergången, de oavbrutna förändringarna och om det
som alltid står mycket stilla, om lersten och breccia, du
kan somna här till sånger om kimberlit, dröm om vita
marmorstäder vid hav utan mening och känn djungeln
komma tätt inpå då jag stryker trolldom i din frossa

att veta allt om stenar, och att stampa hårt och tungt i
världens botten, smeka nytt vatten i genesarets sjö och
känna en tung, dov längtan efter spår i själens atlas

hon är ord, istiaror, och djup klangbotten, en sval fläkt
av adrenalin och tobak, vibrationerna i min hud som
aldrig är riktigt stilla

om andra sidan symbolerna

hon är ett nätverk, ett knippe

förhoppningar och inlandsis
en tunga som smakar salt och
underlig honung, kanske en blick
som flyger förbi alldeles nära inpå

du vet, tillfällen
trillande tänkta tankar och teater

egentligen vill vi bara fly undan
men vi stannar kvar för vi vet hon är galen

har tusen frågor narkotika under kudden
fostervatten i sin dunkla mening
och innersta förklädnad

ah du vet, man stöts bort redan tidigt
kan aldrig riktigt exakt göra anspråk
på att veta när man kom till,
om man kom till

det är bara det att så fort
man skriker till där naken och ny
så välter hatet in över varenda cell som
knullats ihop, man föds, man dör och
sedan föds man igen, lär att livet är läxa
och berättelser om vakuum mellan människor

därför stannar jag kvar när alla andra måste gå

därför lämnar jag underbara kyssar
om andra sidan symbolerna

du knyter dem till ett fäste
hänger dej på långfredagen och vaknar som
förhoppning och inlandsis inför mina ögon

och du finns bara till eftersom att jag ser dej
bor i mej, är figur och rörelse mot bortre annat

ett knippe sällsamma förhoppningar
och människa att älska sakta

så när clownen gör infall av utfall
och nervtrådarna erbjuder remi
skall vi då ligga som våta lik
i varandras armar, skrapa skål i skallben
och svepa sorg ur sinnestrådarnas slöa skugga


man vill älska, man vill trotsa
göra revolution och uppror

men aldrig förlora det som en gång
var jord och ursprunglighet, kamp om
två hudar som slets mellan isolerade födelsemärken,
tecken och andra saker vi höll hemligt för passerande andra

som vi, som oss, en outsagd längtan
efter att krossa din skalle mot betong, göra ljus
i ditt döda hjärta och minnas dej som hjälte och martyr

till frost, till pärlor

jag ville det nakna barnet
på solkungens tempel

en polstjärna i min hand
när livet rasslade undan i
sladdriga spel

och falkägg som krossas är krossade falkägg
en honfågel skall täcka sirius malande vålnad
men om jag blåser upp dej till ett sjungande universum
tar du då min storm, min hand från andra sidan symbolerna

fattar du anden och skenet,
det som blir till när pyramiderna reser sig
som ståkukar ur afrikas rötter

visar du väg till vinnande psykofarmaka
mellan värkande materia och kliande feber
en slumpens bortbytta hittegods, en kontinent
av skallerormar under din dunkande antropologi

en dyster skvallrande livmoder som byter blödande
löften i tempelherrens tigande tunga


av honung är vi komna
och mot döden skall vi vandra

för alldeles från det allra första andetaget
är vi är döende mark under slöjor och
skrikande stjärnljus

om andra sidan symbolerna, om ansikten som
inte heter något, om alla andra

om människor från märkliga planeter
kanske om två älskande som kommer samman
som störda löften och kärleksfull inlandsis

för du är så kall i kväll älskling,
mina armar gör skyddande vingar om dina axlar
ditt ansikte är en gåta en frågande förhoppning

och jag skall svara dina skratt med balsam i kväll

med ljus i ditt altare
och bortslarvade år längs dina kinder




du kan låtsas sova när jag går, röka en cigarett
och välta stormen över min varma rygg

abdel kader

godnatt

pj harvey e typ förjävla het

habibi

märkliga människa,
du slingrar dina trådar om
allt jag tagit för heligt och hemligt

om allt jag såg då jag vandrade
hennes inre mörker

hennes bortre sinnen
och hennes högre minnen

allt som var av aska
som min historia

allt som var av sot
som hennes gloria

den som föll för yttre längtan
då hon skrev hans landskap
i sorgsna händer

hans bröst, hans sånger,
hennes törst, sedan ånger

och allt som föll samman
i märklig scenografi

dina trådar om min hals
men inget oss och inget vi

slammer, att veta mycket om lejon

i böcker om israels barn och i poesi av
kärleksfulla dårar, så vandrar vi livet
mellan torsdagar på ikea och bortglömda
första kyssar, du vet, julen -97 min dårskap
som ett löfte om revolution och slammer
och jag vet allt om lejon men är alldeles
tyst när vi pratar, när du berättar om
sånger du hört i andra mäns tempel
hur de trampat nya spår
över dina betingelser

varje blick mellan människor är en
andakt, en bön om annanhet när
slamret tystnat och vardagen äter
allt det vackra ur vackert

och du har en ö i dina händer, en längtan
till brittiska industristäder och lite mer
slammer i ditt liv, en himmel full av regn
och spår av lejon, över din rygg

godnatt

cafe clio

ok, hon jag försiktigt börjat plagiera
står med någon boy jag inte känner igen
hennes händer är plasma över hans rygg och
hon värmer hans läppar med stadens kanske
skönaste känsla av slumrande levande lava
jag målar hennes nebulosor mot merapis klister
och hon är en kosmisk trumma mot brusets eviga
längtan till kaos och små trillande känselspröt
hon läser av tungans meridianer, tar honom på
ett fälttåg, långt in i stridens brännande nervsalt
ahh, jag är hennes bundsförvant, min espresso är
tät imma mot svalgets skarpladdade kalasjnikovs
vi rinner in mot själva känslan av att se varandra
att imitera, att vara skugga och hjälpande gensvar
ok, hon jag försiktigt börjat älska står med någon
boy jag inte känner igen, våra ögon skrattar när vi
kolliderar mot det tunga själsdunkets dova kulisser

ok, eliza dushku kommer loss
hon tar in en världsbild på cafe clio

och hon jag börjat bli rör sig mot mej
hon är varg, hon är glittrande släpsnö
ett skrikande krucifix, vid altarets vändkrets

m4a1 carbine 5.56 mm

är typen som sällan förälskar sig, som en
dag kommer att stå på något köpcentra med
en m4a1 carbine 5.56 mm och göra slut på så
många jävlar jag hinner

för det kliar i ärren igen

och när jag blundar
ser jag gröna trådar sträcka sig som
körsbärsnerver mellan kairo och LA

ah, det är stora saker på gång här
det är blödande lärjungar

som biter sina naglar
när du vräker dej i förment
rikedom och skal

skal av ansikten
människor

tittar ned på dej när du ser dem
andas, lever, inte längre människor

du skalperar dej själv och andra
vi blir skrattande masker, sårade djur
och på gatorna där man köper falska blickar
skrapar vi våra knän mot bekräftande läppar

för vi vräker oss
i skal

och när vi somnat in som släpande ingenting
under vintergatans lockar pressas sorgen undan i
trånga seanser mellan vilja och vin

så där sent på dagen
när vi slutat tala med varandra

när vi sett att du och jag är högar av skuld
ruttnande hudar och slem som rinner utmed
snea synapsers millimeterprecision

vi är så mycket mer än varandra du & jag
vill inte upptäcka dej igen, inte se dej igen

vill inte klättra
som en irrande clown
i dina träd

fan, eller jo,..eller jag vet inte

men jag tror nog inte på blödande sanningar längre
åtminstone vill jag inte se min kropp kräla i din cancer

jag vill trycka tillbaka den in i dej
stå vid din sida och säga något om skuld igen
lyssna till mörkret som lägger sig, över ditt ansikte

och du svär, du spottar
skriker, för det gör ont att leva

det gör ont att leva

så ont att dina ögon blir sann blick
vädjan och kanske krut till dina sorgliga vapen

men det är glock & skit
inget man erövrar världen med

det är bara ord,
bara ord mon ami

inget allvarligt, bara en sjuk längtan efter lugn
det är bara liv, ont liv och brustna nagelband
dåliga dikter och spikar genom händerna


och jag, jag är typen som sällan förälskar sig,
som en dag kommer att stå på något köpcentra
med en m4a1 carbine 5.56 mm och göra slut
på så många jävlar jag hinner

så många jävlar, jag hinner



på väg från asfalten regnade det
bussen var ett tempel

och jag såg en flicka där
med röda stövlar

hon bläddrade i någon bok
liknade dej,…
eller,.. ja…eller jo

liknade dej

lik
dej

lik


dej

typen,
som sällan
förälskar sig

om en varg

om kosmonauten
som fann en liten gud
i planetens decimal

och om en förväntansfull vän
som glömdes bort, i sarajevo

om revolvermannen
och hans galna syster

och om en varg
som måste sova nu


så ont
om luft här

och du skall lämna mej
okommenterad

insidan av ett fotografi

överräcker så ett brev med ett sovande fotografi
som baksidan av sången på din framsida, den av
svart klänning, den av en dikt som inte riktigt blev
den av frusen hand som fattar om vi ses igen

och innan du hinner lyssna
skall du höra sju små viskande trägudar

så vad är det här för något
är det en väg mellan väggar, ett ensamt litet rum
på någon plats jag inte känner eller vill

eller är det kanske bara ett lyckligt rivsår
på någon klättrande träguds kindben


för du vet, man blir alltid lite sjukare om kvällen
när ljusen brunnit ut och gatans döda hundar
somnat in under asfaltens svarta glas

kanske tar dej till ett fjärilsmuseum trots allt
till någon förort, till kartan över moskva

överräcker ett brev men en sovande trägud
en genomskinlig bild av i morgon

som baksidan av ett horoskop
som framsidan av en stjärnbild

som insidan av ett fotografi

den heliga familjen

regos penslar
djupt ned i varelsens vatten

och så fingrarna
som letar färger i ansiktens silhuetter

den skrattande familjen, hennes ord och
hans tunga, det kunde vara höst men måste
vara vinter, darrande slöjor döljer heliga skratt

förbjudna, rent stötande nyanser från
betraktarens kupol, hon för hans pastell över midjan

inga uppenbarelser kan rymmas
i dagbokens sekret

men han bläddrar efter världar i hennes
innersta ljus, ett nagelband brister
en handled som greppas hårt

något rasslar till mot värkande ben
och en som är en helig korp
ser ner över målade blad

skört

sharia

picasso har hennes händer
fanny en anaconda
om sina lår

jag för fingrar
som missiler över orden

och hon blir våt
när jag smeker texten
över hennes sår


för det är så svart här fanny
och jag är bara hittegods
om du undrar

ah det är väl natt här fanny
eller är det kanske bara dagen
som blundar


fann han din himmel
frös han mirakel, i handens spår

alltmedan jag, jag

jag bara ringlar mej
som gift om din skugga

ber om feber

och skriver sharia
i dina sår

*****

homebrew computer enthusiast club

man vill ju egentligen bara surfa porr
stänga in sig i något råtthål och hitta
nya fetischer att hänga upp sig på

och så vill man slicka
någons språkcentra också

låta ett I love you smitta tungan
och svälja ned det där vackra hon
aldrig vågat säga

sedan vill man gå en liten promenad
i någon märkligt romantisk källkod

kanske hitta nåt snett virus som skulle
kunna bli en dikt, som skulle kunna bli porr

åtminstone om den viskas alldeles tyst
i ögonblick, som är alldeles rätt

fan, man vill ju bara surfa porr
man vill ju det

backstage

om man har en älskling som har en sol
och om man, trasslar in sig i henne

hittar en väg till underliga ögonblick
någonstans, på hennes utsträckta blad

måhända irrar omkring där något år

backstage,
bland hennes vin & galna sånger


men kanske sedan
om vintern

ser en dyster snöfalk slå flarn
under solens smala stråbredd

katedralen i orléans

visst kan jag triangulera ditt ansikte
skissa konturer av slöjmoln
över din subversiva längtan

kanske smälta ned
en meridian

eller varför inte brodera in
en gråtande civilisation
i linsens torra sandhav


eventuellt
överväga döden

och se katedralen i orléans
slita sig ur ögats darrande trådar

po lazarus

det är goreckis symphony no 3
och hon slår upp vinet i sandfickor
hör den där spruckna rösten
från glaspärlespel, andas isla

jag är din sköraste svepning

och friheten måste vara en ö
ett kärleksfullt vin

som slår in mot arkipelagen

rasslar du då där i hörnet
klädd i skiffer och lera

skall hon väcka dina händer
smeka nya världar, i dina
ansiktens jord

kroppens poesi

under en dansande mästares koan, det var
där jag fann din svåraste bok, om sjukdomar
om ekvationer, om distanser och synergi

men både du och jag, vi två av ädelsten och skrot
både du och jag vet, om det meningslösa i tao

det är nålen och tabletterna
som det kommer an på

kroppens poesi, att sakta dö undan
fast att man egentligen inte vill

osedda barn

är vi idioter eller krigsmålade desertörer, är vi
fraunhoferska linjer, fingeravtryck eller kanske
bara små, knappt urskiljbara strukturer i mario
merz overkliga stad, oavsett, hur som helst och
i alla fall, i avsaknad av yttre mål och inre mening
så är vi åtminstone varandra, tusenfotade cyborgs
som svinnar tysk hårdporr och trygg avlatspoetik
visst vi kan snacka, vi kan svinna, vi kan till och med
komma undan som applåderade helgon om vi vill
men allt vi egentligen måste säga gud och den här
världen är vad rosenstoltz sa

typ es tut immer noch weh,
din mor var vacker och din far saknar namn

för när allting kollapsar, och när man söker efter en
bortsprungen och sannolikt urkukad genpool för att
finna roten till sin dystra uppsyn, sin tveksamma
poesi och sitt flyende manér, ah,..blir man gåta inför
sig själv och alla andra, försöker förklara en sjukdom
man själv inte kan förstå, flanerar omkring där som
krigsmålad idiot i overkliga städer, över asfalt
över fimpar, blir en annan, ibland någon, men aldrig
riktigt den man vill vara

för du vet, det värker fortfarande
och någon spelar tärning, skjuter fingeravtryck

knullar fram osedda barn
till gatornas sjungande kullersten

där våta löven far

mm, jo,.. men du vet den där
låten med på hyllan under spegeln
där står ditt läppglans kvar, och att
du när vi satt där i tantolunden pekade
på en snubbe och sa att det där är nog
lundell fast att det bara var en annan
helt vanlig snubbe, men vi vinkade ändå
och han bara ignorerade oss, ungefär så
som du ignorerar mej nu, fast att jag
skickar kärleksfulla brev till dej, skriver
dikter & sånger och sånt och att dina
ben är kanske de vackraste, särskilt då
under just den kjolen under just den där
speciella dagen, men att det kanske inte
var fråga om varken någon näktergal
eller någon rom eller så, men i alla fall
att det var juni och att jag la ditt hår
bakom örat när det blåste till över ditt
ansikte för att det var så vackert och jag
ville inte missa en endaste sekund av dej
mm, jo..men du vet jag spelade den där
låten på väg hem sedan och jag var rädd
och jag dog nästan när du inte svarade
på mina sms, tappade mina nycklar till
din hud i någons händer och att han
hittade dej sedan istället, ungefär där
mina fingeravtryck fanns kvar och att
jag stod tom där i regnet sedan

du vet, du vet, du vet,
där, där våta löven far