tinnitus

jag har känsla för det som är obetydligt
för små ljumma viskningar
som går de allra flesta
stumt förbi

för tysta, skenbart innehållslösa stunder som
skriker världens yttersta dom från förlåtande
frö och svidande salva

och hur ofta har inte också du doftat olja

älskling

hur ofta har du inte varit en försiktig hägring
av kärleksfulla små brev som kollapsat i en
dunkel stratosfär där inget syre längre
svänger dina springande ben

ah jag vet, du vet hur det känns

en känsla för det som är oansenligt
det som nästan inte hörs men alltid
är av avgörande betydelse

som för dårarna i verdun
när de byter eld med fienden
som för idioterna i sorbonne som
söker världens mått cirkelns dansande öga

som för clownerna i kairo, som väcker
liv och komplicerade formler ur vin
symboler och troende lera

för det tysta i dej,
och för det tysta i oss andra

och du vet, älskling

i tusen år undrade jag över min egen död
vilka klanger och svåra röster
som skulle bära min aska över staden

vilka skulle lyssna in den stela ande
som viskar förbi som ingenting men ändå något

skulle allt bara vara en gapande krater
dränkt av mörka ljus och hemlighetsfull poesi

skulle någon som är av persiska tecken sitta
uppe sent om natten och undra över den
plötsliga tinnitus som börjat ringa från
världsdelsplattornas irrande promenad

det handlar om att röra sig mycket sakta

älskling

att på sikt kollidera med någon
som är väsentligen likadan

trycka upp ett föräldralöst barn ur bister
jord och göra ljus under vattnets mörka slängkyss

och jag skall fortsätta, älskling

om trehundra dikter
kommer jag att ha skrivit samma sak
trehundra gånger till

du vet, som tinnitus
det hörs, det ringer ekar, skälver och tjuter
men ingen orkar riktigt lyssna