aria

hon är en viktig jävel
läser baudrillard och skit
tittar på omöjliga skulpturer
och andas importerat röka från
kontinentalsockelns coffeshops
ansiktet är liksom en flyende julia
en arkitektonisk gåta som inget hellre
vill än att vara gud för någon som är
liten och sjuk, hon tar pojkarna till
atlasbergen, till oliviahopen, slingrar
galaxens armar om deras innersta resa
och smeker konstnärens bilder i deras
stulna tungor, man vill ta henne till nära
till platser som inte finns, slå hennes klanger
djupt ned i jordskorpans näverhud och ge
henne ett namn, som är lätt att glömma

godnatt