sharia

picasso har hennes händer
fanny en anaconda
om sina lår

jag för fingrar
som missiler över orden

och hon blir våt
när jag smeker texten
över hennes sår


för det är så svart här fanny
och jag är bara hittegods
om du undrar

ah det är väl natt här fanny
eller är det kanske bara dagen
som blundar


fann han din himmel
frös han mirakel, i handens spår

alltmedan jag, jag

jag bara ringlar mej
som gift om din skugga

ber om feber

och skriver sharia
i dina sår

*****

homebrew computer enthusiast club

man vill ju egentligen bara surfa porr
stänga in sig i något råtthål och hitta
nya fetischer att hänga upp sig på

och så vill man slicka
någons språkcentra också

låta ett I love you smitta tungan
och svälja ned det där vackra hon
aldrig vågat säga

sedan vill man gå en liten promenad
i någon märkligt romantisk källkod

kanske hitta nåt snett virus som skulle
kunna bli en dikt, som skulle kunna bli porr

åtminstone om den viskas alldeles tyst
i ögonblick, som är alldeles rätt

fan, man vill ju bara surfa porr
man vill ju det

backstage

om man har en älskling som har en sol
och om man, trasslar in sig i henne

hittar en väg till underliga ögonblick
någonstans, på hennes utsträckta blad

måhända irrar omkring där något år

backstage,
bland hennes vin & galna sånger


men kanske sedan
om vintern

ser en dyster snöfalk slå flarn
under solens smala stråbredd

katedralen i orléans

visst kan jag triangulera ditt ansikte
skissa konturer av slöjmoln
över din subversiva längtan

kanske smälta ned
en meridian

eller varför inte brodera in
en gråtande civilisation
i linsens torra sandhav


eventuellt
överväga döden

och se katedralen i orléans
slita sig ur ögats darrande trådar

po lazarus

det är goreckis symphony no 3
och hon slår upp vinet i sandfickor
hör den där spruckna rösten
från glaspärlespel, andas isla

jag är din sköraste svepning

och friheten måste vara en ö
ett kärleksfullt vin

som slår in mot arkipelagen

rasslar du då där i hörnet
klädd i skiffer och lera

skall hon väcka dina händer
smeka nya världar, i dina
ansiktens jord

kroppens poesi

under en dansande mästares koan, det var
där jag fann din svåraste bok, om sjukdomar
om ekvationer, om distanser och synergi

men både du och jag, vi två av ädelsten och skrot
både du och jag vet, om det meningslösa i tao

det är nålen och tabletterna
som det kommer an på

kroppens poesi, att sakta dö undan
fast att man egentligen inte vill

osedda barn

är vi idioter eller krigsmålade desertörer, är vi
fraunhoferska linjer, fingeravtryck eller kanske
bara små, knappt urskiljbara strukturer i mario
merz overkliga stad, oavsett, hur som helst och
i alla fall, i avsaknad av yttre mål och inre mening
så är vi åtminstone varandra, tusenfotade cyborgs
som svinnar tysk hårdporr och trygg avlatspoetik
visst vi kan snacka, vi kan svinna, vi kan till och med
komma undan som applåderade helgon om vi vill
men allt vi egentligen måste säga gud och den här
världen är vad rosenstoltz sa

typ es tut immer noch weh,
din mor var vacker och din far saknar namn

för när allting kollapsar, och när man söker efter en
bortsprungen och sannolikt urkukad genpool för att
finna roten till sin dystra uppsyn, sin tveksamma
poesi och sitt flyende manér, ah,..blir man gåta inför
sig själv och alla andra, försöker förklara en sjukdom
man själv inte kan förstå, flanerar omkring där som
krigsmålad idiot i overkliga städer, över asfalt
över fimpar, blir en annan, ibland någon, men aldrig
riktigt den man vill vara

för du vet, det värker fortfarande
och någon spelar tärning, skjuter fingeravtryck

knullar fram osedda barn
till gatornas sjungande kullersten

där våta löven far

mm, jo,.. men du vet den där
låten med på hyllan under spegeln
där står ditt läppglans kvar, och att
du när vi satt där i tantolunden pekade
på en snubbe och sa att det där är nog
lundell fast att det bara var en annan
helt vanlig snubbe, men vi vinkade ändå
och han bara ignorerade oss, ungefär så
som du ignorerar mej nu, fast att jag
skickar kärleksfulla brev till dej, skriver
dikter & sånger och sånt och att dina
ben är kanske de vackraste, särskilt då
under just den kjolen under just den där
speciella dagen, men att det kanske inte
var fråga om varken någon näktergal
eller någon rom eller så, men i alla fall
att det var juni och att jag la ditt hår
bakom örat när det blåste till över ditt
ansikte för att det var så vackert och jag
ville inte missa en endaste sekund av dej
mm, jo..men du vet jag spelade den där
låten på väg hem sedan och jag var rädd
och jag dog nästan när du inte svarade
på mina sms, tappade mina nycklar till
din hud i någons händer och att han
hittade dej sedan istället, ungefär där
mina fingeravtryck fanns kvar och att
jag stod tom där i regnet sedan

du vet, du vet, du vet,
där, där våta löven far