tron

vid den världsliga stadens
absoluta nollpunkt fryser
sirenerna och larmet från
de hängande trådarna utmed
kroppens paranoia, systrarna
från nässelbladens pulserande
huggkäftar drar nålen ur två
förlåtande slängkyssar, sväljer
ned sina nerver med medicin
och låter oskuldens röda alkohol
rinna ut över de svårt inbillade
poeternas oändligt malande
pastischer av högre galenskap
de vridna väckelsebrödernas
små tältkukar slaknar inför
hongudens läppar, den alldeles
tysta bekännelsen av att inte
vara tillräcklig inför den som
studerat paradisets öga och
de aerodynamiskt felskruvade
änglar som spiller vodka och
surrar av antydan om högre
annat bakom den världsliga
människans absoluta fryspunkt