godnatt

pj harvey e typ förjävla het

habibi

märkliga människa,
du slingrar dina trådar om
allt jag tagit för heligt och hemligt

om allt jag såg då jag vandrade
hennes inre mörker

hennes bortre sinnen
och hennes högre minnen

allt som var av aska
som min historia

allt som var av sot
som hennes gloria

den som föll för yttre längtan
då hon skrev hans landskap
i sorgsna händer

hans bröst, hans sånger,
hennes törst, sedan ånger

och allt som föll samman
i märklig scenografi

dina trådar om min hals
men inget oss och inget vi

slammer, att veta mycket om lejon

i böcker om israels barn och i poesi av
kärleksfulla dårar, så vandrar vi livet
mellan torsdagar på ikea och bortglömda
första kyssar, du vet, julen -97 min dårskap
som ett löfte om revolution och slammer
och jag vet allt om lejon men är alldeles
tyst när vi pratar, när du berättar om
sånger du hört i andra mäns tempel
hur de trampat nya spår
över dina betingelser

varje blick mellan människor är en
andakt, en bön om annanhet när
slamret tystnat och vardagen äter
allt det vackra ur vackert

och du har en ö i dina händer, en längtan
till brittiska industristäder och lite mer
slammer i ditt liv, en himmel full av regn
och spår av lejon, över din rygg