habibi

märkliga människa,
du slingrar dina trådar om
allt jag tagit för heligt och hemligt

om allt jag såg då jag vandrade
hennes inre mörker

hennes bortre sinnen
och hennes högre minnen

allt som var av aska
som min historia

allt som var av sot
som hennes gloria

den som föll för yttre längtan
då hon skrev hans landskap
i sorgsna händer

hans bröst, hans sånger,
hennes törst, sedan ånger

och allt som föll samman
i märklig scenografi

dina trådar om min hals
men inget oss och inget vi