idioten

några, kanske idioter, idioter som
aldrig lärt sig dechiffrera den fria
marknadens uppenbarade logik
de som går vilse bland de felvända
sifferkombinationerna i vintergalaxens
tusenräknade dollarskallar, som inte ser
brevduvorna i belfast, de flyende hundarna
i san salvadors bölder, skallerormarna i
solfläckarna eller den rinnande friheten på
bildskärmarnas iris, som aldrig kunnat
förstå pressvecken som går tusen mil
från sig själva efter känslan av att äga
en annan människas vilja och essens
den renade heterosexuelle tärningskastaren
som i värn av krucifix och rinnande koldioxid
vägrar vika undan för plikten, för penningen
så blind för de kvarlämnade fattighänderna
som sticker ut genom betongcivilisationens
feberblandade armada, kostymerna som lägger
sina trötta ben i kors över de lata & talangtystas
psykedeliska intravusioner, de rakade skallarna
torgskrikarna, den mänskliga formen som sådan
prat nu om osynliga händer & järnhårda lönelagar
prat nu om idioterna som inte läste, eller kanske
läste men inte förstod det asiatiska djupet i smith
eller malthus, förnuftet hos von mises, hayek
nozick eller friedman, som istället bakbands och
straffknullades till galna av anarkisternas och
utopisternas hov och välsignade falangstärer
en, kanske två neonblinkande bataljoner idioter
drar in över metropolens stendjungel, utklädda
till sig själva med gasmaskerna hängande över
kroppens sol slår de vin och nypressad babyolja
över suddiga konturer och i lustiga hattar, läser
böckerna som lär att det finns idéer, att det finns
människor som är så värdelösa att de borde kräla
bort, i väg, ifrån, in i små klorfärgade senapskorn
och där självdö, upphöra att andas in, allt medan
mullret utanför skriker hjälp mej, gud hjälp mej
min sanning är självklar och mitt ansikte skrattar
neonflirtande hongudar som gnider sotets och
de förgiftade kanylernas koncentrerade leenden
vi ser ut över sidorna på den stora lärodikten
ingen vet om cirkusföreställningen är vad som
verkligen händer, som lever i valis, av valis, om vi
lever för valis, ingen vet om kärnan där längst in
är en virtuell livmoder som kommer att fortsätta
dunka som ett sammantuggat hjärta, det stora
monstret, förnuftet som tränger genom atmosfärens
genomskinliga skinn, känn världsanden uppenbara
sig i cancerdroppande välfärdsregn och giftiga
demagoger som köper tillit med finkalibrerade
finanspolitiska instrument, köper kärlek med
batongviftande väktare som slår konsten, poesin
människan ur människan, de nattliga räderna
det onda ögat som vakar över kalkonteoretikernas
kladdiga mikrorevolutioner, könshår i öronen
stenhårda falloshjältar som växer in i små
underliga pojkar med roten och den fladdrande
navelsträngen limmad mot förortsbetongens
självutnämnda imamer, mot det sänkta huvudet
mot utanförskapets omedelbara längtan in
hur imiterar idioterna historien, hur bygger de
den nya världen ur skrapade knän och gatsten
som skriker sig genom logotypernas fönster
hur gör den som inte förstår de stora orden
de miljoner sidor bokstväver och siffror som
gömmer vägen till de heliga tecken som skall
symbolisera likhet mellan, om inte människor,
så åtminstone lik, den som inte kan, inte förstår
som inte har ett endaste litet begrepp om hur
man gör för att vara människa på de villkor som
dikterats av självsäkra heterosexuella män, som
dikterats, skrivits i sten och spytts upp av felfria
själar som sökt sina änglar och sina gudar i om
inte djupt ned det juridiska eller evangelistiska
kladdet så i maskingevärens politiska teori
och sedan till de tvärsäkra marxisternas barn
splittrade vi stå, söndrade vi tralla, söndrade,
splittrade som krossade speglar över gator och
tankestråkens kindben, kartorna som inte leder
någon vart som smusslas undan som blåsvarta
slickspår av den nya generationens nätrunkare
världsanden viker in sig i sig själv och flyr med
www.bullshit.com under armarna, snubblande
från människobarnens sönderbrända ansikten
idioter, idioter alla jävlar är idioter, som de som
gick på den stora lögnen om hur underbart två
älskande kan ha det under en blågrön syntax
hur ett tyst regn drar in över de skandinaviska
öarna där skorstenarna sträcker sig mot gud
och andas ut det klet västerlandets kärlek
kräver att de älskande andas in