jeanne - appropå texten nedan då

totem

sorgliga ögon nu
den där filmen om modigliani
har fäst som totem i min bortrivna själ

och jag vill skriva den längsta dikten
till någon som saknar egentlig utsträckning

till någon som bara är en tanke
en förståelse, ett begrepp

som färg på duk, alldeles ofarlig att älska

men också alldeles oförmögen
att själv älska

som poesi till ett totem

stängda nätter
och ögon utan koffein

men du, du kan kanske komma förbi till våren
slå dej ner vid min sida och viska jeanne
han läste hennes ögon och målade hennes själ

så kom nu, gör religion för mina ögon

låt pennan falla ut över varje osett mirakel
i min omöjliga existens

jag vill se konstnären
den store världsomseglaren

den där poeten, du alltid talar om

amish

rosenstoltz sa perpetuum mobile låt världen
vara en ringlande djävulsmamba och må tillvarons
snegådda kängor trampa minfält och jesuitisk taltango
innan yardbirdman blåser liv i skapelsens rotkanaler
för du vet, i begynnelsen var charlie parker
kanske några dansande mästare av ebenholts
och ett bakvänt sneknäppt fmaj7, men allt vid
sidan om och i skuggan av ett struket tecken i
the book of margery kempe

och du, det skulle
krävas en hel massa moonwalk inristat i din genbank

älskling

en virad silkestråd om din sköra världsbild
och en smula mer amish

över ditt sätt att säga att du är en trånande
katedralkåt blänkade och alldeles nyputsad klon
av erica jong med framtiden inristad i ögonlockens insidor

men du säger trollman, du är så jävla amish
en självförsörjande, självförgörande hjälte

dina händer är gula och vartenda ett av dina ögonblick är
inkodade i svartbroderns infekterade programvara

feelingen, de tysta vålnaderna vid ringside,

amish, trollman
vad snackar du om

för visst, du kan krypa längs livet placera dagarna utefter
schemalagda linjer kanske tugga in tystnad i relationens
silkestrådar eller bara säga baby, det här är fan inte amish
men det är först efter midnatt som människan kan ta några
steg på en främmande himlakropp, som två älsklingar kan
komma samman någonstans i ett regnigt pennsylvania

och djupt inne i hennes bönehus improviserar skriften
som en sabeltandad korsriddare smeker dess mening
djupa flodådror i den hud hon lät kyssas, våldsamt

det är då yardbirdman hittar tonen, flyttar månen ur
sitt läge, och tidvattnet dränker varenda hieroglyf
som fäst likt nekrologer i henne synapser

världen är så jävla amish, holyboy

och det visste charlie parker
när han blåste den i sin altsaxofon

hör du hans gråtande lungor, känner du rotkanalerna
fyllas av medicin, och metall

trollman, fan vad amish


kom och skriv världen
med nya kyssar

från indian runner - filmen