det kinesiska rummet

det sägs att melville inte fattade
att moby dick var allegorisk förrän
någon som bodde i en bok utan bilder
påpekade det för honom

och man vet att wallace stevens
asketen från ingenstans som köpte
semesterdagar i montgomery, alabama
skrev sina dikter om nätter, kvällar
och helger, att han en gång hamnade i
slagsmål med ernest hemingway, en
holmgång på liv och på död om hur
man gör historia av en lögn

(dragspelsolo)

enligt flickan med håret uppsatt i
en världsdel kan man rulla samman
allt som hänt mellan människor och världar
till en liten boll av glas, markera viktiga
passager i koranen, kalla sig ett av bokens
folk och komma loss i någon slags inre
blödning om man vill

bara man tar sig tid
det är att ta sig tid som det
kommer an på

tålamod och insikt,
och att gifta sig med någon
från samma stam

att som hawthorne
eller kanske pound

odla en imponerande mustasch
bara för att någongång kunna få
riva sönder överläppen på någon
man kysser våldsamt

kärleken till sig själv
kärleken till de andra

(mandolinsolo)

kåkstäderna och den
felritade modernitetens hundar som
straffknullar våra skuggor och pissar
på de kärleksfullas själar

västerlandets undergång
är en hägring kamrat

en sund
men fåfäng förhoppning

och det ryska landets gudar
tänker annorlunda säger dikten

serverar bolsjeviksoppa och
marxistisk svartlever på tredje rikets
förnämsta porslin

och de sammansvurna
sörplar och tuggar, sväljer ned sin framtid
till schönbergsk sprechstimme

höjer sina hålögda skallar
skålar i rött vatten och krusbärskräm
på den siste skaldens jordafärd

(cello)

ballad of the skeletons