himmelska fridens sorg

jag rinner som sällsam drömtid genom en svartkysst
kvinnas öken, hennes vimmel är dårens och varje
naken spira hon aldrig välsignat slår sina kedjor om
hennes krökta nacke, hon är bedjande julia över
klosterbröders okyssta jord, en strimma darrande
höfter som liksom gungar till så världen skaver mot
allt det där vi håller heligt, hennes högre ljus är min
mörka resa, en vandring in i det som aldrig kommer
att kunna sägas, glansiga ögon som liksom andas när
man kommer sådär nära inpå, hon stryker sitt minsta
finger över min panna och säger, jag vill berätta för dej
allt jag vet om stenar, om akros, kvarts och fältspatkorn
övergången, de oavbrutna förändringarna och om det
som alltid står mycket stilla, om lersten och breccia, du
kan somna här till sånger om kimberlit, dröm om vita
marmorstäder vid hav utan mening och känn djungeln
komma tätt inpå då jag stryker trolldom i din frossa

att veta allt om stenar, och att stampa hårt och tungt i
världens botten, smeka nytt vatten i genesarets sjö och
känna en tung, dov längtan efter spår i själens atlas

hon är ord, istiaror, och djup klangbotten, en sval fläkt
av adrenalin och tobak, vibrationerna i min hud som
aldrig är riktigt stilla