till sanchez

du, man skulle vart som emerson
eller kanske thoreau, en riktigt
jävla galen självutnämnd gud
bränt in bilder av saxofonsolon
på insidan av balsamerade vädursungar
skrivit dikter om hur saker och ting
beskriver sig själva, om hur ogräs
blir till eller om var på kroppen
man hittar en människas namn
kerouac skrev nästan alltid med
charlie parker som fond, det handlade
om att inte stanna upp, därför skrev
han på rulle, för hand, ögonblicket det
tog att sätta nytt papper i skrivmaskinen
var på liv och död, det handlade om att
aldrig stanna upp, aldrig redigera
som i blues for alice tillexempel, det
där falska pianoklinkandet i början
som är att skriva du, sedan komma på
att man borde skrivit jag, att aldrig redigera
för du vet att när ginsberg läste howl
första gången för publik där på six gallery
då grät den store poeten under de
sista raderna, I'm with you in rockland
in my dreams you walk dripping
from a seajourney, on the highway
across america, in tears to the door
of my cottage, in the western night, andas
lokomotiven går mellan marrakech och
stalinistiskt porslin, en väntan på lobotomi
och en präst som rinner genom nyckelhål
visst, det är lätt att se ner på ogräs, det är
lätt att avsluta sitt liv med en revolver mot
sin panna, det är lätt att trycka av, för kanske
finns det ännu ett tillfället och sedan
ytterligare ett, att göra om, att göra rätt

och jag skriver med charlie parker som fond
men orden tunnas ut, meningen vägrar förtätas
det blir bara ord, bara ord, och ibland tror jag
att det varit till min lycka om jag haft henne
kvar hos mej, om jag hittat namnet
där någonstans under alla resor
över hennes kropp

för var på en människa sitter hennes namn
och varför gråter poeterna på six gallery

du,….

det kommer att bli något
mycket stort av dej