hon är ett nätverk, ett knippe
förhoppningar och inlandsis
en tunga som smakar salt och
underlig honung, kanske en blick
som flyger förbi alldeles nära inpå
du vet, tillfällen
trillande tänkta tankar och teater
egentligen vill vi bara fly undan
men vi stannar kvar för vi vet hon är galen
har tusen frågor narkotika under kudden
fostervatten i sin dunkla mening
och innersta förklädnad
ah du vet, man stöts bort redan tidigt
kan aldrig riktigt exakt göra anspråk
på att veta när man kom till,
om man kom till
det är bara det att så fort
man skriker till där naken och ny
så välter hatet in över varenda cell som
knullats ihop, man föds, man dör och
sedan föds man igen, lär att livet är läxa
och berättelser om vakuum mellan människor
därför stannar jag kvar när alla andra måste gå
därför lämnar jag underbara kyssar
om andra sidan symbolerna
du knyter dem till ett fäste
hänger dej på långfredagen och vaknar som
förhoppning och inlandsis inför mina ögon
och du finns bara till eftersom att jag ser dej
bor i mej, är figur och rörelse mot bortre annat
ett knippe sällsamma förhoppningar
och människa att älska sakta
så när clownen gör infall av utfall
och nervtrådarna erbjuder remi
skall vi då ligga som våta lik
i varandras armar, skrapa skål i skallben
och svepa sorg ur sinnestrådarnas slöa skugga
man vill älska, man vill trotsa
göra revolution och uppror
men aldrig förlora det som en gång
var jord och ursprunglighet, kamp om
två hudar som slets mellan isolerade födelsemärken,
tecken och andra saker vi höll hemligt för passerande andra
som vi, som oss, en outsagd längtan
efter att krossa din skalle mot betong, göra ljus
i ditt döda hjärta och minnas dej som hjälte och martyr
till frost, till pärlor
jag ville det nakna barnet
på solkungens tempel
en polstjärna i min hand
när livet rasslade undan i
sladdriga spel
och falkägg som krossas är krossade falkägg
en honfågel skall täcka sirius malande vålnad
men om jag blåser upp dej till ett sjungande universum
tar du då min storm, min hand från andra sidan symbolerna
fattar du anden och skenet,
det som blir till när pyramiderna reser sig
som ståkukar ur afrikas rötter
visar du väg till vinnande psykofarmaka
mellan värkande materia och kliande feber
en slumpens bortbytta hittegods, en kontinent
av skallerormar under din dunkande antropologi
en dyster skvallrande livmoder som byter blödande
löften i tempelherrens tigande tunga
av honung är vi komna
och mot döden skall vi vandra
för alldeles från det allra första andetaget
är vi är döende mark under slöjor och
skrikande stjärnljus
om andra sidan symbolerna, om ansikten som
inte heter något, om alla andra
om människor från märkliga planeter
kanske om två älskande som kommer samman
som störda löften och kärleksfull inlandsis
för du är så kall i kväll älskling,
mina armar gör skyddande vingar om dina axlar
ditt ansikte är en gåta en frågande förhoppning
och jag skall svara dina skratt med balsam i kväll
med ljus i ditt altare
och bortslarvade år längs dina kinder
du kan låtsas sova när jag går, röka en cigarett
och välta stormen över min varma rygg
en tunga som smakar salt och
underlig honung, kanske en blick
som flyger förbi alldeles nära inpå
du vet, tillfällen
trillande tänkta tankar och teater
egentligen vill vi bara fly undan
men vi stannar kvar för vi vet hon är galen
har tusen frågor narkotika under kudden
fostervatten i sin dunkla mening
och innersta förklädnad
ah du vet, man stöts bort redan tidigt
kan aldrig riktigt exakt göra anspråk
på att veta när man kom till,
om man kom till
det är bara det att så fort
man skriker till där naken och ny
så välter hatet in över varenda cell som
knullats ihop, man föds, man dör och
sedan föds man igen, lär att livet är läxa
och berättelser om vakuum mellan människor
därför stannar jag kvar när alla andra måste gå
därför lämnar jag underbara kyssar
om andra sidan symbolerna
du knyter dem till ett fäste
hänger dej på långfredagen och vaknar som
förhoppning och inlandsis inför mina ögon
och du finns bara till eftersom att jag ser dej
bor i mej, är figur och rörelse mot bortre annat
ett knippe sällsamma förhoppningar
och människa att älska sakta
så när clownen gör infall av utfall
och nervtrådarna erbjuder remi
skall vi då ligga som våta lik
i varandras armar, skrapa skål i skallben
och svepa sorg ur sinnestrådarnas slöa skugga
man vill älska, man vill trotsa
göra revolution och uppror
men aldrig förlora det som en gång
var jord och ursprunglighet, kamp om
två hudar som slets mellan isolerade födelsemärken,
tecken och andra saker vi höll hemligt för passerande andra
som vi, som oss, en outsagd längtan
efter att krossa din skalle mot betong, göra ljus
i ditt döda hjärta och minnas dej som hjälte och martyr
till frost, till pärlor
jag ville det nakna barnet
på solkungens tempel
en polstjärna i min hand
när livet rasslade undan i
sladdriga spel
och falkägg som krossas är krossade falkägg
en honfågel skall täcka sirius malande vålnad
men om jag blåser upp dej till ett sjungande universum
tar du då min storm, min hand från andra sidan symbolerna
fattar du anden och skenet,
det som blir till när pyramiderna reser sig
som ståkukar ur afrikas rötter
visar du väg till vinnande psykofarmaka
mellan värkande materia och kliande feber
en slumpens bortbytta hittegods, en kontinent
av skallerormar under din dunkande antropologi
en dyster skvallrande livmoder som byter blödande
löften i tempelherrens tigande tunga
av honung är vi komna
och mot döden skall vi vandra
för alldeles från det allra första andetaget
är vi är döende mark under slöjor och
skrikande stjärnljus
om andra sidan symbolerna, om ansikten som
inte heter något, om alla andra
om människor från märkliga planeter
kanske om två älskande som kommer samman
som störda löften och kärleksfull inlandsis
för du är så kall i kväll älskling,
mina armar gör skyddande vingar om dina axlar
ditt ansikte är en gåta en frågande förhoppning
och jag skall svara dina skratt med balsam i kväll
med ljus i ditt altare
och bortslarvade år längs dina kinder
du kan låtsas sova när jag går, röka en cigarett
och välta stormen över min varma rygg
