kråkstreck

minns hon fågelungarna
under giljotinernas klingor
hur molnen drog in över den
skandinaviska sorgen, minns
hon tiden på året då poesin
ännu var djup trolldom som
fäste under fotvalvens blad
hur jag dräpte den där sargade
stenkatten som låg söndertrasad
under kråkstreckets vita slängkyss

alprazolam

det finns en sinnessjuka i dej
som är svår för gudarna att greppa
och första gången jag såg dej och
dina gåtor stod du lutad över en
död flaska barbaresco, med hav i
munnen viskade du att kråkorna
över montmartre nog var lite tystare nu
att du kanske borde flytta dej och dina
kladdiga föreställningar om gudomliga
farmaceuter, stormripor och kärleksbrev
till en tystare del av världen, till en plats
där romantiken är handen man drar över
cigarettrökens hud och där du har dej själv
i någon annans hemlighetsfulla ljus
där kan du, som rinnande barbaresco
förklara heligt krig mot konsten att
slingra tungan om en människa som
slickat månens spretiga fläckar och
glaciärernas röda arom, och den där
döda flaskan som också är du, som också
är en underlig diagnos, fastnar djupt in i
industristädernas fladdrande drakljus och
galopperade tequilas, du vet, söndertuggade
sidenband som bandage över svåra tumörer
men du, du bara blundar, och som lärd i
förlorade språk bläddrar du dej så enkelt
genom mej, med hand som krampar och
rycker som spottar och svär, psykofarmaka
som kryper upp i små dansande korn i en
taxi mellan någonstans långt bort och för
guds skull ta mej härifrån för helvete