trollman

och jag är en testuggande munk
i tillvarons tidvatten, låter civilisationens kuk
tränga djupt in i min anatomi, penetrera
ynglet ur mej, sätta mina villkor på undantag
mina anspråk på livet under disputationens
exakta fodringar

för jag är wannabe pilgrim
den påklädde kejsaren utan innehåll

en som aldrig lärt sig manipulera en klimatcykel
en som ser en flicka lägga armarna i kors
och drar slutsatser om hennes förhållande
till fekalvomerade slängkyssar

existensens flytande materia
svett, piss, sperma, syra
infekterat regnvatten
över hennes krucifix

isar gatorna med vigvatten, ser snubben
snubbla på golgata

och jag är trollman, hälften man hälften troll
resten poesi och intellektuell bullshit

jag kan inte stava till simone weil, inte spotta
på en kontaminerad lodare, inte dräpa
min egen snekyssta klon

som bilden under själömkan,
självömkan, i din mentala encyklopedi

min profil är en krigshärjad kustremsa
och mitt sätt att förföra ett kvasiromantiskt fiasko

kanske ett av gudarnas oönskade neutrum
eller bara en struken mening i den heliga skrift
i sanning en varg i min egen rätt

beduinbuddha och tändsticksplån
anomalin i wiles lösning och en spetälsk
på tillvarons begravning


för jag är trollman,

en skadskjuten hjälte
i bottenvåningens efterblivna skyttegrav

världens ljus

det är röken från hennes fingrar
som gör hål i hans själ

samma rök som lägger sig
likt snårsken kring fälten över
lancashires skuldror

slingrar sig som silkesmambor
uppför öarnas nacke och hugger till
precis där nålens diffusa vibrationer
slår ballerinan av planeten

under bordet lägger hon
sitt ena ben över det andra

här bodde människorna en gång
sedan bodde de inte här längre

och de små palatsen längs
mambans tunga hukar under
skiftets släpande aria

en stenvråk
fäller sina vingar
om världens ljus