världens ljus

det är röken från hennes fingrar
som gör hål i hans själ

samma rök som lägger sig
likt snårsken kring fälten över
lancashires skuldror

slingrar sig som silkesmambor
uppför öarnas nacke och hugger till
precis där nålens diffusa vibrationer
slår ballerinan av planeten

under bordet lägger hon
sitt ena ben över det andra

här bodde människorna en gång
sedan bodde de inte här längre

och de små palatsen längs
mambans tunga hukar under
skiftets släpande aria

en stenvråk
fäller sina vingar
om världens ljus