godnatt

augustihajar

jag lägger mina ben över dina likt en sjuka, som att vi två var förälskade dårar och poetiska frön, sådda och sänkta i en tvåtusenårig historia om långthärifrån vagt lysande svartskimmer och sken, blödande och sjungande tigerhajar djupt ned i atlantens svarta deltidsuniversum, längtandes efter den andres vilja att någon gång komma loss, slita sig från sin egen rädsla, hugga livet som det var ett varmt inbjudande byte och våga älska igen, och jag lägger mina armar om din lust till andra män, män med märkliga symboler i pannan, hajrika vatten och drömmar om mindre psykofarmaka och mer skratt, sanning och skrammel, lägger mina armar om din midja, en promenad längs stadens vener, historiskt vackra filmstjärnekyssar någonstans där stockholm liknar 1919 och en okänd garbo säljer stentvål och serverar växelpengar på nersprunget pub, jag lägger alltså mina ben över dina, och jag vet att du njuter när mina fingrar rör sig som vilsna luffare över din encyklopedi och dina emotionella skulder, när jag anas som en skugga av något som kanske skulle kunna älskas och hållas om, i din ögonvrå

jag tror vi måste ner där i djupet, vi måste rycka och slita, hugga och bita varandras längtan efter att älskas av någon som liknar ett poetsikt frö, någon som sänkts några centimeter under jord och tvåtusen år bakåt i tiden för att liksom kunna skriva livet från bokens allra första skälvande svåra sidor, och vi kan böja och bryta vägen till någon obebodd kåkstad mellan sanning och silvermåne i prologen, se onda andar sjuda som anarkistiska intellektuella över någon straffad augustilängtan efter någon eller i alla fall något som kan trycka liv och lek i allt det där som vi trott var döden dött, därför lägger jag alltså mina ben över dina så att du åtminstone ges en möjlighet att dra dig undan när min sjuka lägger sig som längtan efter hålla om över din hysteriskt skrattande augustisommar