godnatt

cafe clio

ok, hon jag försiktigt börjat plagiera
står med någon boy jag inte känner igen
hennes händer är plasma över hans rygg och
hon värmer hans läppar med stadens kanske
skönaste känsla av slumrande levande lava
jag målar hennes nebulosor mot merapis klister
och hon är en kosmisk trumma mot brusets eviga
längtan till kaos och små trillande känselspröt
hon läser av tungans meridianer, tar honom på
ett fälttåg, långt in i stridens brännande nervsalt
ahh, jag är hennes bundsförvant, min espresso är
tät imma mot svalgets skarpladdade kalasjnikovs
vi rinner in mot själva känslan av att se varandra
att imitera, att vara skugga och hjälpande gensvar
ok, hon jag försiktigt börjat älska står med någon
boy jag inte känner igen, våra ögon skrattar när vi
kolliderar mot det tunga själsdunkets dova kulisser

ok, eliza dushku kommer loss
hon tar in en världsbild på cafe clio

och hon jag börjat bli rör sig mot mej
hon är varg, hon är glittrande släpsnö
ett skrikande krucifix, vid altarets vändkrets

m4a1 carbine 5.56 mm

är typen som sällan förälskar sig, som en
dag kommer att stå på något köpcentra med
en m4a1 carbine 5.56 mm och göra slut på så
många jävlar jag hinner

för det kliar i ärren igen

och när jag blundar
ser jag gröna trådar sträcka sig som
körsbärsnerver mellan kairo och LA

ah, det är stora saker på gång här
det är blödande lärjungar

som biter sina naglar
när du vräker dej i förment
rikedom och skal

skal av ansikten
människor

tittar ned på dej när du ser dem
andas, lever, inte längre människor

du skalperar dej själv och andra
vi blir skrattande masker, sårade djur
och på gatorna där man köper falska blickar
skrapar vi våra knän mot bekräftande läppar

för vi vräker oss
i skal

och när vi somnat in som släpande ingenting
under vintergatans lockar pressas sorgen undan i
trånga seanser mellan vilja och vin

så där sent på dagen
när vi slutat tala med varandra

när vi sett att du och jag är högar av skuld
ruttnande hudar och slem som rinner utmed
snea synapsers millimeterprecision

vi är så mycket mer än varandra du & jag
vill inte upptäcka dej igen, inte se dej igen

vill inte klättra
som en irrande clown
i dina träd

fan, eller jo,..eller jag vet inte

men jag tror nog inte på blödande sanningar längre
åtminstone vill jag inte se min kropp kräla i din cancer

jag vill trycka tillbaka den in i dej
stå vid din sida och säga något om skuld igen
lyssna till mörkret som lägger sig, över ditt ansikte

och du svär, du spottar
skriker, för det gör ont att leva

det gör ont att leva

så ont att dina ögon blir sann blick
vädjan och kanske krut till dina sorgliga vapen

men det är glock & skit
inget man erövrar världen med

det är bara ord,
bara ord mon ami

inget allvarligt, bara en sjuk längtan efter lugn
det är bara liv, ont liv och brustna nagelband
dåliga dikter och spikar genom händerna


och jag, jag är typen som sällan förälskar sig,
som en dag kommer att stå på något köpcentra
med en m4a1 carbine 5.56 mm och göra slut
på så många jävlar jag hinner

så många jävlar, jag hinner



på väg från asfalten regnade det
bussen var ett tempel

och jag såg en flicka där
med röda stövlar

hon bläddrade i någon bok
liknade dej,…
eller,.. ja…eller jo

liknade dej

lik
dej

lik


dej

typen,
som sällan
förälskar sig

om en varg

om kosmonauten
som fann en liten gud
i planetens decimal

och om en förväntansfull vän
som glömdes bort, i sarajevo

om revolvermannen
och hans galna syster

och om en varg
som måste sova nu


så ont
om luft här

och du skall lämna mej
okommenterad

insidan av ett fotografi

överräcker så ett brev med ett sovande fotografi
som baksidan av sången på din framsida, den av
svart klänning, den av en dikt som inte riktigt blev
den av frusen hand som fattar om vi ses igen

och innan du hinner lyssna
skall du höra sju små viskande trägudar

så vad är det här för något
är det en väg mellan väggar, ett ensamt litet rum
på någon plats jag inte känner eller vill

eller är det kanske bara ett lyckligt rivsår
på någon klättrande träguds kindben


för du vet, man blir alltid lite sjukare om kvällen
när ljusen brunnit ut och gatans döda hundar
somnat in under asfaltens svarta glas

kanske tar dej till ett fjärilsmuseum trots allt
till någon förort, till kartan över moskva

överräcker ett brev men en sovande trägud
en genomskinlig bild av i morgon

som baksidan av ett horoskop
som framsidan av en stjärnbild

som insidan av ett fotografi

den heliga familjen

regos penslar
djupt ned i varelsens vatten

och så fingrarna
som letar färger i ansiktens silhuetter

den skrattande familjen, hennes ord och
hans tunga, det kunde vara höst men måste
vara vinter, darrande slöjor döljer heliga skratt

förbjudna, rent stötande nyanser från
betraktarens kupol, hon för hans pastell över midjan

inga uppenbarelser kan rymmas
i dagbokens sekret

men han bläddrar efter världar i hennes
innersta ljus, ett nagelband brister
en handled som greppas hårt

något rasslar till mot värkande ben
och en som är en helig korp
ser ner över målade blad

skört