metanoia

jag vet att hålet i handen är ett helvete
en röd storm som drar in över
planetsystemets genus

och dagar som den här, dagar då
kvartskristall svänger till under
passionerade shantis

dagar då insiktsfulla flickor som
vet mycket om symboliska krig
plockar ned små onda barn från
evangeliets svartvinge

det är sådana dagar man vill ta den där stormen
och placera dess svåra rodnad över pannan
på en blödande hypatia

fly in i ett kallt meningslöst ingenting

och låta armarna vara skrattande händelser
över en rygg som också är en värld

som du vet,
inget är enkelt där i dramats mitt

och jag är ingen toni morrison
ingen betty blue eller szymborska

mer en ofullbordad cirkel
som söker sluta sig om sin egen bild
av hur ni andra hänger samman

är ingen sökare,
inte den som betraktar över trygga avstånd

ingen domare

men när handen läker
och stormen måste sova

jo - dagarna kan vara goda då
vattnet rent och graven tom

kan hända jag fyller hålen med
kärleksfulla brev, enkel poesi
och små gulnande manus
ur föreställningens skugga

blir en förtroendevald
en arkimedisk punkt för mitt
sätt att mäta världen och er andra

och i insikten av det möjliga att finna
nya sköra världar i ögonblick man
trodde redan erövrats

i den insikten vilar också grunden
till att vänta in en ytterligare en dag

och sedan, en till


hål i min hand
röda stormar och krig
i min panna