cafe clio

ok, hon jag försiktigt börjat plagiera
står med någon boy jag inte känner igen
hennes händer är plasma över hans rygg och
hon värmer hans läppar med stadens kanske
skönaste känsla av slumrande levande lava
jag målar hennes nebulosor mot merapis klister
och hon är en kosmisk trumma mot brusets eviga
längtan till kaos och små trillande känselspröt
hon läser av tungans meridianer, tar honom på
ett fälttåg, långt in i stridens brännande nervsalt
ahh, jag är hennes bundsförvant, min espresso är
tät imma mot svalgets skarpladdade kalasjnikovs
vi rinner in mot själva känslan av att se varandra
att imitera, att vara skugga och hjälpande gensvar
ok, hon jag försiktigt börjat älska står med någon
boy jag inte känner igen, våra ögon skrattar när vi
kolliderar mot det tunga själsdunkets dova kulisser

ok, eliza dushku kommer loss
hon tar in en världsbild på cafe clio

och hon jag börjat bli rör sig mot mej
hon är varg, hon är glittrande släpsnö
ett skrikande krucifix, vid altarets vändkrets