totem

sorgliga ögon nu
den där filmen om modigliani
har fäst som totem i min bortrivna själ

och jag vill skriva den längsta dikten
till någon som saknar egentlig utsträckning

till någon som bara är en tanke
en förståelse, ett begrepp

som färg på duk, alldeles ofarlig att älska

men också alldeles oförmögen
att själv älska

som poesi till ett totem

stängda nätter
och ögon utan koffein

men du, du kan kanske komma förbi till våren
slå dej ner vid min sida och viska jeanne
han läste hennes ögon och målade hennes själ

så kom nu, gör religion för mina ögon

låt pennan falla ut över varje osett mirakel
i min omöjliga existens

jag vill se konstnären
den store världsomseglaren

den där poeten, du alltid talar om