osedda barn

är vi idioter eller krigsmålade desertörer, är vi
fraunhoferska linjer, fingeravtryck eller kanske
bara små, knappt urskiljbara strukturer i mario
merz overkliga stad, oavsett, hur som helst och
i alla fall, i avsaknad av yttre mål och inre mening
så är vi åtminstone varandra, tusenfotade cyborgs
som svinnar tysk hårdporr och trygg avlatspoetik
visst vi kan snacka, vi kan svinna, vi kan till och med
komma undan som applåderade helgon om vi vill
men allt vi egentligen måste säga gud och den här
världen är vad rosenstoltz sa

typ es tut immer noch weh,
din mor var vacker och din far saknar namn

för när allting kollapsar, och när man söker efter en
bortsprungen och sannolikt urkukad genpool för att
finna roten till sin dystra uppsyn, sin tveksamma
poesi och sitt flyende manér, ah,..blir man gåta inför
sig själv och alla andra, försöker förklara en sjukdom
man själv inte kan förstå, flanerar omkring där som
krigsmålad idiot i overkliga städer, över asfalt
över fimpar, blir en annan, ibland någon, men aldrig
riktigt den man vill vara

för du vet, det värker fortfarande
och någon spelar tärning, skjuter fingeravtryck

knullar fram osedda barn
till gatornas sjungande kullersten