nattvard

en liten herre, till största del
bestående av krossat glas

väljer att inta nattvard
med ena benet vilandes
på keltiska moln

han lyssnar in vinet
som var det en uppenbarad förståelse
ett renande bad, för den som är liten och feg

fågeljord, begraver snart
den lille herrens ansikte

och han immar nästan igen
av förståelsens fukt

oblaten,
som också är
en förgiftad cell

slår mycket hårt
i den lille herrens bön

så rycker det plötsligt till
i världens rot, tidspilen
slingrar sig om sin egen skugga

och en kvinna

som också är
en förtjusande insekt

presenterar sig
som skriftlärt skrot

hennes ben, av arsenik
kanske utomjordiskt salt
tvinnar sig till nervtrådar

till små meningslösa
kromosompar

fågeljord,
begraver nu
en liten herres ansikte

det är tid för uppvaknande

tid för nattvard
i den sinnessjukes dikt