bindväv

jag satt på dårhus då mina händer började brinna
pannbenet var en aria, och jag dunkade alla gudars
namn in i själva tillhörigheten, jag vet inte, jag har
inga dagar kvar, min dåre är en gudinna, du säger
kom till mej, men jag gör mej inte i kärlek, jag är
hittegods en sång du aldrig lär dej nynna

jag fäster inte i vackra kvinnors läppar, kommer
aldrig att vara din idiot, mina händer skall bli själar
döda barn som smiter in i kärleksfulla brev, och jag
hörde ljud från dina böcker, visste era namn
och kände era trummor

men jag var aldrig snö, jag var aldrig vita nätter i
pappersvikta svalor, jag var amish, en blindgångare
en vakande führer över minnets halo

klart jag vill döden, klart jag vill en sorg vid alla
nätters djupa tungkyssar, en klingande droppe som
skriker namnet på någon som lämnades kvar

för vad är döden för en död,
för vad är livet för den som lever

jag vill sitta ned med någon som heter s och
berätta vad om som hände när söndagar brann
och tusen nejlikor hittade hus och lera

en sovande gas som träder in som bortre sånger
nätter vid en kyrkklocka som aldrig slutat vibrera i
hudars hud i lagars lag, för hör du som jag den där
ensamma cellon den som brinner i någons händer

och en som är någon
sitter på dårhus

när hans händer börjar brinna,
känner du timmarna och filtret,
runt handledens gåta


ett snitt härifrån
vilar dina klockor,

du rinner, du är en väg
en säg mej något men gläns inte

var inte vägen, kom inte hit

det blir inte mer än aldrig, en gud som
står kvar när andra gått, flaskor som sjunger
och psykofarmaka som kysser

det är rörelse i sken, det är bindväv
en pojke som letar mysterier
i bottenklangens varma saliv