långsamt vatten

åter om de stora pennor som skrev
in sig i makadammens rotsystem
från det andliga djupet i den
trångbodda civilisation som
lät utgöra fond och wailing mot
skallerormens rasslande kastanjetter
från utsidan av insidan på de människor
som vägrade synas då natten kastade av
sig sina skinn, från höstkvällarna i prag
till en engelsk kvinna som sakta sjuknar in
under skrattande vårpromenader i
konstgjorda världar, från barnen jag
såg springa ur sommarens uppspydda
längtan efter cancer, från det som var vi
till blankslitna kavajslag täckta av
hundmänniskornas sperma och det
tunga, långsamma vattnet från
salivskorpans jordblomma

åter nu om berättelser till minnet av
den stora intelligensen som
konstruerade skeletten och
programmerade mjukvaran
de läsande själarna under
månmannens galna formellära
de förment vuxna som satte skeden
mot våra läppar och hällde i oss läran
hällde i oss leran, formerna och
smaken av att vara till, de disciplinerade
kukarna som stannade hemma och
läste utlösningarna de största
pennorna kladdat in i
civilisationens blandvatten

som satt som hopvikta puppor
och lyssnade till de lärda bröderna
som lyssnade till kaffekokarens
droppande tårar i studiecirklarnas
snusförnuftiga amen

jag minns dem, och jag minns min far
flaskorna och cigaretterna, skriken som
hämtades från botten av människans
inbillade utsatthet, hårda ord som
klöv tystnaden, som studsade mellan
väggarna i en värld som kanske aldrig
borde blivit till, den sista pennan skall
vässas till en märklig platonsk kropp
den vackraste kulturen måste
brytas upp och smulas samman
måste bli damm, måste bli sot

det grenar ut sig ett periodiskt system
över tom waits i natt, jag kan inte längre
höra rösterna eller gråten, bara se de
svarta korpar och gulnande fittor som
vill sluka allt jag målade på vägen
till nästa gåta, som en larv, som en kloak
det smäller till hårt när min längtan efter
gymnasieflickor krockar med justa milfs
som lämnar slemmiga spår på vägen hem
från mitt liv, jag skriver dem inte
jag placerar in dem i system som kan
knycklas samman till dårskap och
kastas ut från gravklockans stränga ljus

jag handlar inte om något längre

saknar egentlig innehållsförteckning
och är omöjlig att sammanfatta i kroppsvätskor

som du,

om man reser bakåt i mej hamnar man
mellan kaddish och en jävligt seriös spelning
av bally sago nere vid platserna där man
dräpte skallerormens kvinna

där beckett drog sina händer
över flickbröst och sa gråt

det är okey

din böld är en dubbelspiral
en fartblind glaskula som
rymmer framtidens livmoder
din böld är också en själ
en andlig övning i sjuka
och homoerotisk nåd

lägger undan boken om framtiden
till en annan dag, det är annorlunda
och konstgjort här, mina händer
växer inåt och jag kan greppa
om andens sandkorn

låta mej rinna ut mellan fingrarna
och bygga mej själv utanför någon annan

framför någon annan
stå där, som ny

död pop, lollipop

det är bara en tanke till amerika
trettiotusen raka linjer mellan
människor och världsdelar som
går i gång på högstadieklubbor,
på hallonkyssar och jalapeno
tuggummituggande monster som
flyttat in under din kjol, höghusblues och
betongböcker som liksom dunkar långt där
inne i odjurets panna, eboue amerika
negerkarnevaler, saxofoner som
njuter huden under smak av salmiak
och vingslagen uppståndelse ur
förbränningens, ur askans och
sotets dammiga mantra, bara en
tanke amerika, lollipop din pop
popcorn, kanske den salta smaken
från botten av min sista dag på jorden

allt det där som kommer förbi
när man går emellan

livet, barnen
ljudet från den första
människans resa över klotets sandflugor
pennorna och de stora diktarna
den amerikanska döden, romanskrivarna
med näshåren fästade i fixsfärens spikmatta

jag drog mej för dej en gång
drog mej för att se vem du var
bakom den du ville vara

jag piskade dej hårt
och jag piskade dej stilla

du reste dej i mej,
du reste dej som död marika

kom till mitt hus om natten
och ställde bo mellan mej och
min psykofarmaka

koffeinet om morgonen,
cigaretterna och bibeln

jag ville vara handen amerika
tuggumipopen i djävulens hörsel
och reklamkanalernas oändliga
slingor värdelöshet, en bejakare
tunnelseende borgerlig tidningsläsare
med ett släktträd av piprökare och
intelligenta börsklippare, din pop lollipop

huset där jag bodde som liten
brann ner till grunden, skalbaggarna åt
av gamla fotografier och en man som
hade förvandlats till en insekt

sprang omkring med trumpeter
och stora skrapsår

bland blodsmaken och
de nerpissade flaggorna
från din sista dag på jorden

och en tanke till amerika
bli det ryska landets gud
bli djupet i den asiatiska längtan
efter gråtande nunnor vid tolvslagets
skrämda förbi, en lek vi lekte som människor
så långt till hollywood marika
rösten bär inte och vinet är slut
jag minns hur du kröp in i mej
och sedan ut ur någon annan

du reste marika, lollipop din pop,
den amerikanska synden, haken och
syltorna, dollarmiljonärer
och flinande flaggviftare

bli mej som levande marika
vakna igen och se hur jag
har det som utplånad

datorflimmer, musiken ur
snäckskalens aorta som tycks
dansa över industriromantiken
och de hukande husen utefter
europavägen söderut, husvagnstyskar
den nazistiska handens svarta hål

ur det som var skall annat komma
jag tror på romantiken
och jag tror på anden
jag tror på duellen
som den yttersta
förklaringen

hur har du det som död amerika
gnisslande motorvägar som
leder till ingenstans, skyskraporna som
slickar gudarnas fotsulor, helikopterplattor
och det mytiska i att lämna
sitt eget gravitationsfält och bli till
dimma runt stadens skälvande fingertoppar

död pop lollipop, jag har börjat låta håret
växa igen, har slutat att stänga munnen och
sitter egentligen bara och andas, väntar kanske
men jag undrar inte så mycket längre

du vet, marika
som död är du tyst

någon hade pissat
betydelselösa meddelanden
i snön där nere vid huset som
kanske aldrig existerade
död pop lollipop

miles davies visste inget
om oss två

vi hörs

im good

svartpeppar

älskling, jag kan inte
vara kvar här längre

inte bland sönderlästa
pocketromaner och svartpeppar
inte bland dina röda underkläder
och sjungande kyssar

leverfläcken,
under din navel, älskling
är en världskarta

jag hör böneutropen i marrakech
nattrafiken i förorternas
dunkande trummor

du tuggar på ditt hår, älskling
och jag kan inte vara kvar här

inte hos dej,
inte hos någon annan


svartpeppar, älskling
skyddsrum och profetior

du drömde att du vaknade
att jag var kvar när jag gått

underjord

jag har varit vaken
om nätterna, vänt
ut och in på smaken
från mörkrets tunga
hört demoner flämta
ur koffeinets, tobakens
ur bensodiazepinernas
invalidiserade kroppar
jag har studerat ur den
onda boken, om klanerna
som stred för rätten
till det andliga djupet
i allvarlig vildmark
som dog ut, svältandes
darrandes, om de sjuka
hundarna som åt av
hjältarnas själar, kvar nu
som symboler i böcker och
underjord, som ben
artefakter, små obetydliga
souvenirer, en gång herrar
över planetens nervsystem
nu förlorade, begravda
under ton av lera och
autostrador, nu krälandes
sakta som utslocknade kryp
över annalernas grenverk
under det stora dundret
från långtradarna, från
människotrampet, under
trummorna, flämtningarna
under de kliande såren
som håller mej vaken
om natten

mi corazon

psykodrama

det har tuggats in
förlorade språk utmed
marginalerna på de
alternativa världskartorna
någon som är en gud tycks
planerat en resa mellan
dragna revolvrar, över
kommunistiska kvinnor till
den svala hypnosen under
cellmembranens tunna hud
kladd om förförelsetekniker på
baksidorna av utvecklingsstörda
historieskrivningar, arméer av
påtända ariska råttor cirkulerar
runt ingångarna till ordomloppens
fladdriga svansar, händelsehorisonter
som trycker sig tätt mot sprattlande
flinande barnsoldater, som att vi
ständigt måste abdikera för det
högre ljuset från vår egen vagga
limma fast mot receptorer som får
svansarna att sjunga på mullrande
lokomotiv på väg in i oss själva
hon kallar det för psykodrama
en människas hundra livsfält som
ständigt kolliderar mot kanterna
av det som är oss själva, en insikt
om den isolerade, otillgängliga inre
resa som lämnats åt dramats strängar
som kladdats ut över någon alternativ
berättelse i kartbladens marginaler
som är det rinnande språket längs
livstrådens oskrivna sträckning

tron

vid den världsliga stadens
absoluta nollpunkt fryser
sirenerna och larmet från
de hängande trådarna utmed
kroppens paranoia, systrarna
från nässelbladens pulserande
huggkäftar drar nålen ur två
förlåtande slängkyssar, sväljer
ned sina nerver med medicin
och låter oskuldens röda alkohol
rinna ut över de svårt inbillade
poeternas oändligt malande
pastischer av högre galenskap
de vridna väckelsebrödernas
små tältkukar slaknar inför
hongudens läppar, den alldeles
tysta bekännelsen av att inte
vara tillräcklig inför den som
studerat paradisets öga och
de aerodynamiskt felskruvade
änglar som spiller vodka och
surrar av antydan om högre
annat bakom den världsliga
människans absoluta fryspunkt

lena endre 2003

tre sönderbläddrade futuristiska manifest
en helt jävla uppfuckad poincaré

dansande silkesmambor i stadens vener
och mina ögon vilandes på lena endre
utanför konsum vid zinken

du vet, hon är kanske tio år äldre
men hon rör sig som en mandelbrotdrake

en funktion av komplext skelett
röd klänning, och allmän jävla sexighet
jag målar hennes rörelseschema
i asfalt, och blåljus

så kysser en vissen betongblomma
helvetet ur tillvarons mögel

och jag flyttar blicken från ringvägen
upp mot hornsgatans stressade poetslavar
konstnärswannabes, pseudofolk

och sen,
till slumrande blickar

ögon som söker ögon som ser
vad ingen annan sett

gråkorp

och fabrikerna hälsar er med
kamelögda korslagda fingrar
bjuder er druckna ballerinor
och dödliga läppar att kyssa in
när slåklockorna sliter sig ur
sekundvisarens och de trängda
demonernas klickande respirator
det är så förbannat ont om kärlek
och galna hundar här, om bröder
och bögar, ont om skrattande salva
och psykofarmaka att smörja in och
svälja ned till vägvisarnas introverta
kartor över medvetandets gränser
ont om tid att lägga gott om sår
irriterande skrap, kliande bölder rinner
utmed cancerkvinnornas skallar och
västerlandets gnisslande tänder
kontinentens inre blöder, mon ami
och bara jazz och en och annan poetisk
gråkorp kan hejda slutslocknandet
för när till och med nihilismen är död
återstår så bara ironin och tuggade naglar

så mumlar du den törstande idiot som
jag kladdar på i bland, och när ironin
är död, när ironin är död, när bara kaffet
och cigaretterna, meningslösa diskussioner
svammel och alkohol återstår, du vet inte,
men det är dårskapens fladdriga interiör igen
de brinnande händerna, städerna som rivs
och världskrigets larm som dunkar tungt

den där råa smaken av söndertuggad tunga
smaken av vilja, smaken av uppenbarelse

en gråkorp som hackar dina bojor
en dikt som värmer dina lår

idioten

några, kanske idioter, idioter som
aldrig lärt sig dechiffrera den fria
marknadens uppenbarade logik
de som går vilse bland de felvända
sifferkombinationerna i vintergalaxens
tusenräknade dollarskallar, som inte ser
brevduvorna i belfast, de flyende hundarna
i san salvadors bölder, skallerormarna i
solfläckarna eller den rinnande friheten på
bildskärmarnas iris, som aldrig kunnat
förstå pressvecken som går tusen mil
från sig själva efter känslan av att äga
en annan människas vilja och essens
den renade heterosexuelle tärningskastaren
som i värn av krucifix och rinnande koldioxid
vägrar vika undan för plikten, för penningen
så blind för de kvarlämnade fattighänderna
som sticker ut genom betongcivilisationens
feberblandade armada, kostymerna som lägger
sina trötta ben i kors över de lata & talangtystas
psykedeliska intravusioner, de rakade skallarna
torgskrikarna, den mänskliga formen som sådan
prat nu om osynliga händer & järnhårda lönelagar
prat nu om idioterna som inte läste, eller kanske
läste men inte förstod det asiatiska djupet i smith
eller malthus, förnuftet hos von mises, hayek
nozick eller friedman, som istället bakbands och
straffknullades till galna av anarkisternas och
utopisternas hov och välsignade falangstärer
en, kanske två neonblinkande bataljoner idioter
drar in över metropolens stendjungel, utklädda
till sig själva med gasmaskerna hängande över
kroppens sol slår de vin och nypressad babyolja
över suddiga konturer och i lustiga hattar, läser
böckerna som lär att det finns idéer, att det finns
människor som är så värdelösa att de borde kräla
bort, i väg, ifrån, in i små klorfärgade senapskorn
och där självdö, upphöra att andas in, allt medan
mullret utanför skriker hjälp mej, gud hjälp mej
min sanning är självklar och mitt ansikte skrattar
neonflirtande hongudar som gnider sotets och
de förgiftade kanylernas koncentrerade leenden
vi ser ut över sidorna på den stora lärodikten
ingen vet om cirkusföreställningen är vad som
verkligen händer, som lever i valis, av valis, om vi
lever för valis, ingen vet om kärnan där längst in
är en virtuell livmoder som kommer att fortsätta
dunka som ett sammantuggat hjärta, det stora
monstret, förnuftet som tränger genom atmosfärens
genomskinliga skinn, känn världsanden uppenbara
sig i cancerdroppande välfärdsregn och giftiga
demagoger som köper tillit med finkalibrerade
finanspolitiska instrument, köper kärlek med
batongviftande väktare som slår konsten, poesin
människan ur människan, de nattliga räderna
det onda ögat som vakar över kalkonteoretikernas
kladdiga mikrorevolutioner, könshår i öronen
stenhårda falloshjältar som växer in i små
underliga pojkar med roten och den fladdrande
navelsträngen limmad mot förortsbetongens
självutnämnda imamer, mot det sänkta huvudet
mot utanförskapets omedelbara längtan in
hur imiterar idioterna historien, hur bygger de
den nya världen ur skrapade knän och gatsten
som skriker sig genom logotypernas fönster
hur gör den som inte förstår de stora orden
de miljoner sidor bokstväver och siffror som
gömmer vägen till de heliga tecken som skall
symbolisera likhet mellan, om inte människor,
så åtminstone lik, den som inte kan, inte förstår
som inte har ett endaste litet begrepp om hur
man gör för att vara människa på de villkor som
dikterats av självsäkra heterosexuella män, som
dikterats, skrivits i sten och spytts upp av felfria
själar som sökt sina änglar och sina gudar i om
inte djupt ned det juridiska eller evangelistiska
kladdet så i maskingevärens politiska teori
och sedan till de tvärsäkra marxisternas barn
splittrade vi stå, söndrade vi tralla, söndrade,
splittrade som krossade speglar över gator och
tankestråkens kindben, kartorna som inte leder
någon vart som smusslas undan som blåsvarta
slickspår av den nya generationens nätrunkare
världsanden viker in sig i sig själv och flyr med
www.bullshit.com under armarna, snubblande
från människobarnens sönderbrända ansikten
idioter, idioter alla jävlar är idioter, som de som
gick på den stora lögnen om hur underbart två
älskande kan ha det under en blågrön syntax
hur ett tyst regn drar in över de skandinaviska
öarna där skorstenarna sträcker sig mot gud
och andas ut det klet västerlandets kärlek
kräver att de älskande andas in

det kinesiska rummet

det sägs att melville inte fattade
att moby dick var allegorisk förrän
någon som bodde i en bok utan bilder
påpekade det för honom

och man vet att wallace stevens
asketen från ingenstans som köpte
semesterdagar i montgomery, alabama
skrev sina dikter om nätter, kvällar
och helger, att han en gång hamnade i
slagsmål med ernest hemingway, en
holmgång på liv och på död om hur
man gör historia av en lögn

(dragspelsolo)

enligt flickan med håret uppsatt i
en världsdel kan man rulla samman
allt som hänt mellan människor och världar
till en liten boll av glas, markera viktiga
passager i koranen, kalla sig ett av bokens
folk och komma loss i någon slags inre
blödning om man vill

bara man tar sig tid
det är att ta sig tid som det
kommer an på

tålamod och insikt,
och att gifta sig med någon
från samma stam

att som hawthorne
eller kanske pound

odla en imponerande mustasch
bara för att någongång kunna få
riva sönder överläppen på någon
man kysser våldsamt

kärleken till sig själv
kärleken till de andra

(mandolinsolo)

kåkstäderna och den
felritade modernitetens hundar som
straffknullar våra skuggor och pissar
på de kärleksfullas själar

västerlandets undergång
är en hägring kamrat

en sund
men fåfäng förhoppning

och det ryska landets gudar
tänker annorlunda säger dikten

serverar bolsjeviksoppa och
marxistisk svartlever på tredje rikets
förnämsta porslin

och de sammansvurna
sörplar och tuggar, sväljer ned sin framtid
till schönbergsk sprechstimme

höjer sina hålögda skallar
skålar i rött vatten och krusbärskräm
på den siste skaldens jordafärd

(cello)

ballad of the skeletons

godnatt

bullets for my darlings

bullets for my darlings, ni håller hov och himmel nu
ni skriker inte som jag efter livet i fyra koppar thinner
ni lever det, och ni sover med atlantens vredgade
monologer i det som ännu väntar i morgondimmans
kyssar och kräm, men ni måste alla döden dö och jag skall
stå som skrattande sken när tiden sliter liv ur era sköra
gestalter, försiktigt peta undan nästa klimatcykel och se
vattnet ni sover med sjunka undan, ni blir öken och törst
blir längtan efter läkande händer på ruttnande kroppar
jag ska urskiljningslöst granska era malande monologer
ert osammanhängande begär efter nya hav och nya himlar

bullets for my darlings, min revolver är amish, mina händer
skakande svartsjuka och jag en inbillad lazarus, ni kysser
ton i hav och helvete, överallt där jag antog civilisationen
trumfat generna badar era kroppar i svart stinkande sorg
ni väcker monstret och vrider nålen ur skapelsens tiara

det är mina händer som famlar efter era ord, som syns likt
skalpeller i era drömmar, som hungrar efter scener och
brinnande sånger, jag vill sitta ned vid en skrattande eld
i sent september och dricka vin med era vålnader, vi skall
skrika efter livet i fyra koppar thinner och vara de okända
älsklingarnas tysta rop, några klippor i atlanten, en oas i
underlighetens öknen, släppa taget om i går och flyta ut
som pollocks galenskap över världens golv, och jag skall
undra vad ni gjorde med män utan emotionellt djup knäppa
de där sneskrivna ackorden på nervsjukans förgiftade
strängar och säga att det som skrivs i djävulens panna
måste kyssas mycket sakta, för jag är gjord för det här
lever för bullets for my darlings, frontad avund inför svarta
röster, män med blixtrande synapser och kladdig poesi som
rinner likt smittat saliv nedför tunna osmekta läppar

nervsjukans revolver och föreställningar om vad man gör
med fyra koppar thinner, en resa till långt ifrån men ändå
alldeles nära intill, en ny älsklings stilla ångest då hon undrar
över vad jag gjorde en hel evighet i tyst vatten och varför jag
valde att stanna kvar i något som inte rimmade på -estum
jag har bara de här gudsända patronerna, kallar dem bullets
for my darlings och jag skall placera min revolver mot
innerlighetens blanka tinning och trycka av, rada upp mina
älskade vålnader längs volgas skuldror och bjuda in till fest
i skyttegravarnas frostbitna föreställningar om dansande
romanser som vill själar väl

allt skall kollapsa i en kärleksfull maskerad, som utklädda
silkesvargar skall vi stå som de vi vill vara införa varandra
svälja thinner till tonerna av regn som vill väl när det studsar
mot andetagens bräckliga förstålelser, vara närvarande i
varje nödvändig men meningslös kyss
och slicka det vackra ur vackert

slicka det vackra ur vackert, som lazarus lyftas till livet av
nya hav och nya himlar, av nya armar av nya kyssar
det är mil mellan mej och livet och mina malande monologer
är längtan, mina bullets for my darlings bara teater
inför just hennes ovilja, att se

angela

du säger att haussmann knappast byggde
boulevarderna för de blint förälskade, att
duchamps pissoar knappast är gjord att pissa i
och att ditt hår har en förmåga att trassla in sig
i förälskelsens själva kärna, när mörkret faller
sveper du månskenstango, pratar om det märkliga
i cederträ, fastnar i en härva av intellektuell aikido
och surrealistiskt flirtande, wendell berry är en jävel
till poet mumlar du innan sömnen lägger sig som en
befriande flämtning över ditt ansiktes regn, och jag har
ondska i mina händer, ögon av ingenting mot dina axlar
små små droppar av rom, längs mina kinder

if it be your will

------
varför publicerar jag denna? för att jag älskar leonard cohen, för att jag älskar texten, för att jag är en pretantiös jävla lipande idiot - kanske. det finns några ytterligare orsaker till att jag publicerar den, den förnämsta av dessa orsaker är att det är en bild av oförfalskad sanning, killen som sjunger heter tydligen antony, det är det enda jag vet om honom. allt han under dessa sex minuter är, är att genom sin blotta existens ge svaret på varför man måste fortsätta leva, så länge skapelser som detta produceras av människor är det värt att fortsätta. Det är omedelbar sanning, skönhet och smärta. varje enligt mina mått fungerande människa som hör och ser detta träffas omedelbart i existensens solar plexus, se och hör, rösten, de stabbiga rörelserna, hur oerhört ont det gör i denna otroligt vackra människa, hur han uppfyller varje mänsklig skyldighet gentemot livet. cohens text är i sig genialisk med detta framträdande blir genialiteten till religion, det här är vad det är, ett av de få fångade exempel på en människa som är människa, som står för det och berättar något som är sant. Det är människor, inget annat, som förändrar människor, på gott och på ont

...

----
jag bryr inte mitt sega intellekt om huruvida Rubin Carter var skyldig eller oskyldig, låten är i alla fall fanatiskt bra, liksom historien. Dylan har inte framfört låten sedan -80 talet.

http://en.wikipedia.org/wiki/Rubin_Carter

godnatt

anne waldman

de som svalt sig själva
har fascistiska höfter som
gnager mot bardiskens skorpa
sorlet mumlar om svastikor och
anne waldmans extrakt, tretusen
fingrar drar över kulturella horn
som växer ur underjordens skallar
någon drar sina vingar över världen
och hon som har eld i sin poesi, viss
men kanske övergående längtan efter
en sugardaddy boom boom möter
vodkasvepta läppar under sorlets
muller och flinande arsenik

till sanchez

du, man skulle vart som emerson
eller kanske thoreau, en riktigt
jävla galen självutnämnd gud
bränt in bilder av saxofonsolon
på insidan av balsamerade vädursungar
skrivit dikter om hur saker och ting
beskriver sig själva, om hur ogräs
blir till eller om var på kroppen
man hittar en människas namn
kerouac skrev nästan alltid med
charlie parker som fond, det handlade
om att inte stanna upp, därför skrev
han på rulle, för hand, ögonblicket det
tog att sätta nytt papper i skrivmaskinen
var på liv och död, det handlade om att
aldrig stanna upp, aldrig redigera
som i blues for alice tillexempel, det
där falska pianoklinkandet i början
som är att skriva du, sedan komma på
att man borde skrivit jag, att aldrig redigera
för du vet att när ginsberg läste howl
första gången för publik där på six gallery
då grät den store poeten under de
sista raderna, I'm with you in rockland
in my dreams you walk dripping
from a seajourney, on the highway
across america, in tears to the door
of my cottage, in the western night, andas
lokomotiven går mellan marrakech och
stalinistiskt porslin, en väntan på lobotomi
och en präst som rinner genom nyckelhål
visst, det är lätt att se ner på ogräs, det är
lätt att avsluta sitt liv med en revolver mot
sin panna, det är lätt att trycka av, för kanske
finns det ännu ett tillfället och sedan
ytterligare ett, att göra om, att göra rätt

och jag skriver med charlie parker som fond
men orden tunnas ut, meningen vägrar förtätas
det blir bara ord, bara ord, och ibland tror jag
att det varit till min lycka om jag haft henne
kvar hos mej, om jag hittat namnet
där någonstans under alla resor
över hennes kropp

för var på en människa sitter hennes namn
och varför gråter poeterna på six gallery

du,….

det kommer att bli något
mycket stort av dej

godnatt

ett amerikanskt museum

jag har hört om kvinnor som
krälar genom män, hört om
amerikanska museum
kolossala monument av
kapitalismens hundar, om
kaffe som smakar av naglar
som smekt regnet i havanna
om världskrigen, de digitala
rösterna i altartavlans väntrum
den skrattande führern
hasande genom cyklonens
jagande honkatter och blandrasvalpar
jag har hört om en älskling som
klädde upp sig för en världsdel
om en som sätter bo i någons hand
ett snegått kärlekstrauma i
engelska skor som köper underkläder
och växlar småmynt på porrklubbar
runt frankfurt am main, jag har hört
om hon som träffade hon som hade
hört om hon som hade hört det där
och visst, jag undrade en stund
sedan la jag mitt huvud i dina händer
tänkte på det där, på det där om nåd
och på en kärleksfull snöflinga
jag en gång ägt, som barn

monument

man sa om mej
att man funnit mitt ansikte
i en liten obetydlig bok om träd

att små döda eldslukare, rinnande
cirkusmän av korn och kaffesump
nog gjorde lera och hus där i mej

man sa om mej
att de galna sett mej som liten

hur jag klättrat upp till bergets rot

och där snickrat mej ett
litet oansenligt tecken
av stenrök

man sa att man kanske borde
riva ut den där kliande sidan ur
en oansenlig liten bok om träd

och kanske rent av glömma undan

att jag som barn faktiskt log
mot ert dystra våta öga

hon som åt av eld

i fattigkvarteren,
bland leprakolonierna och
de poetiska underbarnen
bland de som skurits bort
från släktträdens grenar
bland de irländska helgonen
och gåvandrarnas krängsår
bland de skrynkliga hudarna
i generationsromanens pladder
bland cigarettrök, och bland
framtidens honungsbadade tungkyss
där, där och ingen annanstans
skall man brodera in mystiken
fläta in allt som är av whitmans
vålnad och brustna nagelband
och jag vet, man säger om mej
att jag imiterar de stora poeterna
att jag skriver gatorna i hennes
heliga kvarter, att träden är nakna
där, vid känsloflimrets karma
men jag säger om mej att det
var hon, hon som åt av eld och
skar av mina fingrar, hon som
slickade min tunga och brände
min psykofarmaka, jag säger
om mej att det är leprakolonierna
de poetiska underbarnen, kanske
fattigdomen, de sönderbrända orden
askan och huden, i minnets sarkofag

tungkyss

jag vill ha en magnumrevolver och
två sprutnarkomaner, fyra stycken
tigertuggade grävlingskinn och en
lapdance som får mej att börja gråta
så vill jag ha tre giftiga dofter som
kryper in i ett ännu okänt majackord

några nya rivsår över min rygg
och din tunga i min mun

kärlek till er som läser min blogg

kråkstreck

minns hon fågelungarna
under giljotinernas klingor
hur molnen drog in över den
skandinaviska sorgen, minns
hon tiden på året då poesin
ännu var djup trolldom som
fäste under fotvalvens blad
hur jag dräpte den där sargade
stenkatten som låg söndertrasad
under kråkstreckets vita slängkyss

alprazolam

det finns en sinnessjuka i dej
som är svår för gudarna att greppa
och första gången jag såg dej och
dina gåtor stod du lutad över en
död flaska barbaresco, med hav i
munnen viskade du att kråkorna
över montmartre nog var lite tystare nu
att du kanske borde flytta dej och dina
kladdiga föreställningar om gudomliga
farmaceuter, stormripor och kärleksbrev
till en tystare del av världen, till en plats
där romantiken är handen man drar över
cigarettrökens hud och där du har dej själv
i någon annans hemlighetsfulla ljus
där kan du, som rinnande barbaresco
förklara heligt krig mot konsten att
slingra tungan om en människa som
slickat månens spretiga fläckar och
glaciärernas röda arom, och den där
döda flaskan som också är du, som också
är en underlig diagnos, fastnar djupt in i
industristädernas fladdrande drakljus och
galopperade tequilas, du vet, söndertuggade
sidenband som bandage över svåra tumörer
men du, du bara blundar, och som lärd i
förlorade språk bläddrar du dej så enkelt
genom mej, med hand som krampar och
rycker som spottar och svär, psykofarmaka
som kryper upp i små dansande korn i en
taxi mellan någonstans långt bort och för
guds skull ta mej härifrån för helvete

............

godnatt

god natt

folklore, till jenny

okey,

till kråkorna över montmartre, vålnaderna
och gastarna, till de döda och sjuka, kvinnorna
i hemingways marginaler, till fågelskrämman
till gogols pennor, elefanterna och zebrorna
sjöarna runt piani och de arkebuserade, till
luffarna och tändsticksplånen, arbetarna i
saltgruvans kurvor och till blödande planeter
men framförallt till poeterna, till erica jong,
mervin, lamantia och sexton, till wendell berry
till anslem hollo, root och owen, edgar lee
tate och kuzma, till olga broumas, reed
brautigan och allen, till den sista fastan
hjältarna som efterlämnade sina bästa
ackordslingor åt älskarinnornas hörsel


det här var vad som hände - till jenny


jag steg ur tre världar och in i en fjärde,
ut på piazza della signoria där savonarolas
aska ännu sotade de ömkliga vålnadernas
sjuka ansikten, där döden en gång varit den
flyende jungfrun, årsbarn och förlorad
syster till det sagolika vin som snart måste
rinna utmed skuldrornas ekande kaddish,
som med klänningen och ögonlocken
tyngda av den osedda, obarmhärtiga längtan
efter utskuret underbarn som snart skall ammas
ömt vid salisburys aldrig uppförda pyramider,
omgärdad av skenande cirkushästar,
av hungrande snöleoparder och dansande hyenor,
av stenvargarna på trottoarens spottade broar,
av stormfåglarna på städernas flådda kroppar,
omsluten av tusen amerikanska poeter,
av scenernas sväljande sirener, av kvinnorna
med kvartsnålar i armvecken och den eviga
sömnen vilandes i sina landsförvisade ögon,
av de fåfänga geometrikerna på lykeions stengolv,
av dominikanerna och de rasslande halsarna i
celldödens haltande mitos, på piazza della signoria
där machiavellis utlösningar smeker härskarkastens
kukar, där skyskraporna klättrar mot gudarna i
sorbonne, oxford och bologna, där katedralerna blir
ögon mot de skriftlärdas mullrande doxa, där
bannlysningen vilar i det redan tänkta
alternativets vagga, där föräldralösa djur löper
som gnistrande karma över flammorna i homeros
söndertolkade myter, på piazza della signoria,
senare, men alltid i samma utsträckta ögonblick
och nu muddrad på stulna formuleringar, predikat
och futurum av recensenterna och clownerna i
förorternas små upplysta encyklopedier, det var
där mina ögon såg hundra generationer män slänga
sig som pansar framför skrattande kvinnor och barn,
det var där min hörsel krossades och blev till ökensand
under vrålet från flyglarmens sovande kampaniler,
från världskrigens armar ringde klockorna in
fabrikernas och den amerikanska industrins hjältar till
bröd och likvaka, jag åt vatten och drack söndertrasade
kroppar med kvinnorna i hiroshimas skälvande,
sjudande, sjuka organeller, såg den amerikanska döden
trampa in svultna gamar över tempelherrarnas
välsignade ikoner, brände min hud och mitt kött under
stekande feberfrossa på den korsfästes begravning,
förfrös visionerna, konsten, matematiken, kristallerna,
de allra sista dropparna, kärlek i atomvinterns höjda
flaskor, skålade in döden på den helige andens sista
färd och drack ölet barbarerna och sista triboliterna,
idealisterna och månfarana bryggt av vete, måndamm
och fältspat under augustinattens skallrande skällor
hörde hornsignalen ljuda över galaxens golv där
hororna på fixsfärens axelband breder vingarna om
utopiernas lik, hörde skriket hos de arma som letar
otrampade världar och nya monologer i den engelska
sjukans störda semantik, civitas solis, min sköra,
rösterna från skallerormens panna, solstatens soldater
drar ut i fält, det rättfärdiga kriget, det enda kriget,
de döda i böckerna som äger frågorna till våra svar,
kan vi se raphales tunga strypa avantgardisten och
de fåfänga konstnärernas penslar, kan vi se munkarna
från marxisternas pennor smaka tiden hos den bortbytte
hycklaren i towerns blodomlopp, vet vi om ensamma
kontinenter vid minfältens och bombplanens rasslande
dårskap, som från padua till berlin, över bakgatorna på
rios emaljerade trummor, till dublin från rotterdam,
via hypatia till boltzmann, heisenbergs spöke och de
lyckliga vid metropolitans nakna pissoarer, och överallt
där skuggorna en gång åt ur verklighetens kvarnar
staplades vaktparader och synkretsiska teser i långa
fåror längs ekvatorns axlar, ballerinorna dansade på de
nervsjukas möglande ideal, jag stod som ångerfull
designer till fotsoldaternas mullrande kängor då de
strök in som osynliga katter över revolutionernas folklore
stred som konvertit i profetens namn för den ena sidan
mot den andra, som upplyst för de förtryckta massorna,
för jakobinerna, för robespierre, matematiken, döden eller
matematiken, för de unga flickorna i studiecirklarnas
suckande tarantellor, tog till vapen för de emanerade
ur människoträdets rötter, för giljotinen, för senapsgasen,
för maskingevären på stränderna i normandie, hör
tunnelbanans kabbala hamra fram genom
civilisationens ogräs, se hur de förälskade slits isär,
kölhalas och straffknullas av vågfenomenens likgiltiga
slumpspel, hör sedan djungeln dansa under den nyföddes
fotblad, ryck zapatisterna ur drömtiden och invadera ett
obeboeligt palats någonstans mellan vilja och veta,
tro och kunna vid ödeslinjens kusligt flacka branter,

ut ur tre världar och in i en fjärde, som åskådare och
pöbel vid savnarolas likbål, prästerskapets rabblande
annat går förbi de dödas ansikten som knastrande
släpvinter på slätterna kring poltavas bröstmun,
i skyttegravarna omvänds ateisterna till fromma
svartbröder under krutstänkens fontäner, döps
under kamratens blod och fiendens saliv, stiger upp
som spottande hydror och kladdiga zombies i
mörkermännens drömmar och förvrängda fetischer,
på piazza della signoria, genskjuten av de dövas klockor
och de kromosomfattigas svammel, av den blindes
ögonhålor och den isande nattvindens svartkropp,
av ståthållarna och predikanterna ,stigfinnarna och
kistbärarna, av bladet över den första människans kuk
och av de surrande gräshopporna över faraons stenöken,
av de druckna vid de kantstöttas akvareller, av onämnbara
monster i svalgets varma tungkyss, av genomet och de
snekyssta klonerna under skalpellens befriade vilja,
av fågelmännen, de arabiska hästarna, maskerna,
perukerna, kostymerna och pressvecken, av den
övergivna flickans minikjol och stay ups, av
amfetaminet i poeternas kroppar, slängkyssarna,
ruinerna, den spetälskes tappade tankar,
av berättelserna om det onda i barn och den
sanslösa känslan av att krypa som nyförlösta
löften över sjuka trollmän med vin i glasen och
haldol under sina tungor, och över torget ner mot
gatorna där eldslukarna sover, stegrande hegelianer
och försokratiska cyborgs, rasslandes som tunga
kedjor runt de heilande jävlarna på de uteslutnas torg,
ost och kaktusbrännvin till ideologerna, skummande
het irish coffe och fjälkornsparvar ur tredje rikets
vackraste statsporslin, beräknande gudar i hobokens
grytor, en sönderhackad la place som sträcker sig
efter sin egen demon, maskinerna, skorstenarna,
svampmolnen och televisionsapparaterna, satelliterna
runt mikrogalaxerna obegripliga rotation, de otjänliga
riskornen under asketens naglar,

och jag skulle finna mej och mina vackraste bilder
ur tre världar och in i en fjärde, från apostlarnas
rinnande ögon till själasörjarnas rinnande moral,
från de långa broarna över elektronmolnens muller
till föreställningar om balzac och baudelaire
i marmorns kött, som skeppsbruten neuros under
medicinmännens mikroskop, som rivsår och lockar i
nebulosornas bubblor, som svalda sakrament på den
ofrivilliges begravning, över megahjärnorna på caltech
och den amerikanska metaintelligensens granskande
hallucinationer, i dödgrävarens spadtag och i bödelns
välsignelser, från evangelisternas kluvna tungor, de
höga staketen, taggtråden över minfälten till din nästas
hustru, som en påvlig bulla mot sot, oväsen och liktal
över den engelska romantiken, från industristädernas
mullrande dimma som roten till frösockret från nektarns
och honungens slem, till ett befriande välstånd i
marginalnytteteoretikernas öppna universum och
blytunga liturgi, som reinkarnerad revolverman ut på
piazza della signoria, med händerna fulla av de stora
linjerna, historiens skuggor, tiggarbarnen runt hundarna i
san salvadors känslosamma antydan till misär. i
domedagens oblater, de långa tankestrecken, lagstiftarna,
domarna och fritänkarna, det heliga begäret efter visdom,
kunskapens falkögon över människokropparnas gåtor,
till de påklädda odjuren i världens mitt, till gatorna och
klubbarna, parkerna och de nedskitna hyreskasernerna i
vilddjurets botten, hornen ur lazarus panna som en gripklo
runt föreställningarnas gränser, det som kunde tänkas vid
sidan av vad som borde tänkts, allt som hände vid sidan av
vad som borde hänt, i stinkande lokaler utan emotionell
moonwalk piskas de predestinerade med helgonens teser,
de brinner som eldflugor, som gammaburstar, som novor
över insikten att tillhöra den yttersta arten av den yttersta
arten, det yttersta av det yttersta, de utvalda, den utvalde,
den döende frälsarens arvtagare och släktets egentliga
anledning att fortsätta dra syret ur atmosfären och
skicka generna genom solsystemets jordbank, från de
kastlösa lärde i marginalen till autodidaktens inbillade
självtillräcklighet, den sanna kunskapen, att känna det
enda som existerar, över skolastikernas klylda hårstrå
till bekännelsens befriande khataris, de renade själarna
under obduktionens strålkastare, galenos mästrande och
vesalius skarpa öga, kalkars märkliga teckningar och de
detroniserade tempelmännen, som kvinnorna vars ömma
bröst skaver mot asfaltens varma smekning, som en fallen
maria vid sonens blödande fötter, ett tankestreck från
dansande nattfjärilar i luthers pratbubblor till de mumlande
allvetarna i nätgalaxens korridorer, alkemisternas och de
allvarsamma phyrrernas röda manuskript i nagelbandens
grenar, som farliga frukter för de nakna, som farliga
frukter för de döda, som farliga frukter för de älskande,
som farliga frukter för de förlorade, sedan den klara ljusa
sagan, det sammanhängande hela, den enda ekvationen
i cigarrökens figurer utspelas framtidens maskerader,
massmänniskornas förbannelse, den sista resan till månen
och alla flaggor som måste samsas under the star spangled
banner, maria callas vålnad som kysser liv i bolsjojteaterns
vatten, skådespelarna som bugar den gästande tyrannen,
stalinismens applåder över skrivarhörnornas hjältar,
gerillakrigen och de hemvändande hjältarna från
kapitalismens botten, kanske är det träd som växer ur
människolagens kataloger, grenar ut sig över
planetens väv och fäller sina frö under svärdets
blänkande fredspipa, vykorten och kärleksbreven från
leningrad vittnar om den planerade ekonomins kirurgiska
bullshit, åt var och en efter förmåga, av var och en
efter renlärighet, kommunisterna som dansar på
nozicks grav, liberianerna som dansar över
kommandoekonomins igentäppta mynning,
anarkisterna som dansar överallt, anarkisterna som
dansar överallt, anarkisterna som dansar överallt
anarkisterna som dansar överallt, som på
piazza della signoria där savonarola snart är aska
och förlåten, som över tjernobyls dimma över
de tolvfingrades, läpptuggandes och fyrbentas
bakgrundsdån till den bästa av världar rinner in
som sommarsnö över elfenbenens och världsomseglarnas
kinder, över taken i civilisationernas hjärtan, en black
bottom blues över new yorks två utslagna framtänder,
hotellgästernas gäspande munnar som tuggar fradga
och röker lucky strike på beting, över klockorna som
ringer i laboratoriets, krematoriets 24/7 sovsalar,
ahh det är mycket som måste sägas som inte
kan kläs i ord, som nakenheten inför ett ord som
inte går att tänka, jag stred för rätten att leka med
en kvinnas bröst och persiska ursprung, jag föll för
hennes kindknotor och uppknäppta blus, dök djupt
ned i hennes gåta och insåg att hon är alla andra,
att hon är jag, att jag är hon, att vi alla är den
brinnande girolamo savonarola, domedagspredikanter
och utklädda anacondor i trismegistus, moses
och zarathustras linsvätska, flyende från oss själva,
från elden, in i elden, alltid omedvetna om evigheten
till oss själva och alla andra, förlorade får pusslandes
eklektiska fraktaler, sökandes samband och konsekvenser
i diracs spökmateria, innehållslösa men ändå så fulla,
absoluta men partiella, levande men döende, ensamma
men aldrig unika

och så strömmar floden in över torget och dränker
munken i svalkande vatten, han som brann måste
också drunkna och vi sjunker alla ned som tomma
ingenting i historiens annaler, blir bortglömda plankton
och genomskinliga speglar i atlantens salta mun,
sjunker till botten som sprattlande stenar och dras
till andra sidan världen som små dansande molekyler i
kaosets befriande nihilism, fäster oss vid varandra och
blir jättelika öar som stiger upp och låter gudarna
blåsa ande i våra kroppar, kryper upp längs stränderna
som krälande misstag i paradistes handflata bara för att
göra samma sak en gång till, och sedan igen, igen, igen
därför kryper jag ur fyra världar och in i en femte ut
på piazza della signoria där savonarolas aska ännu sotade
de ömkliga vålnadernas sjuka ansikten, och jag känner
igen ögonen som letar bristerna och felen, de sjungande
idioterna vid munkens söndertuggade fotknölar, jag är den
första människan på jorden, jag är den sista människan på
jorden och jag är alla andra som vandrat jorden däremellan,
de som sitter uppe sent i fängelsehålornas fågeljord och slår
klaustrofobiska extaser över de tillplattades drömmar,
de som röker på på andra sidan filtret i skenvärldarnas lika
tomma illusioner, de stränga häxorna i nürnberg som matar
jorden med pansar och patroner i hopp om lösningen på
alltings gåta i den mustachkläddes onani, som pugilisterna i
madison square garden som finner sin styrka i den andres
uträknade hjärna, som allt annat du någonsin sett mej viska
om när natten är sen och vintern är kall, symbolerna på
katedraltentaklens rinnande glas, den skyddande tiaran runt
den transexuelle älskarens kalasjnikov, bokmärket i
johannes döparens styckade atlaskropp, jesusbarnets händer
och den försmådde makens livslånga undran, som de galna
tjurarna över kartbladens generaliserade terräng, som
slavskeppen mellan afrikas vänsterhand och ett
utskrattat kuba som liksom stöter emot den nya
världens moral och går på grund i hopp om den stränga
katekesens snara frånfälle, och med stenar i sina själar
rundar de utdöende kelterna kvinnan vid kap horn,
lägger rep över keplers ande och drar in platonska
kroppar ur solsystemets grammatik, stiftar nya lagar
under cyklopens förstoringsglas, syr in benediktbröder
i klipporna vid haschkakans strålning allting faller isär
för de trummande galningarna i majoritetsväldets
perversioner, den svages stat, den lyckliges stat, pojkarna
runt hörnet pissar blod under kyrkråttans vålnad, våldtar
krucifixet och spenderar kollekten på smutsiga ligg och
atonalt skitsnack, de döda vid fronten rymmer för
tigerhajarnas käftar slår sig ned som fria män med
egen jord, med egna kvinnor, med barnen, hundarna,
mikroberna och kvantskummets aldrig sovande
hysteriska grin, de vackra på boulevarderna,
hand i hand med hausmanns anteckningsböcker, och
så bataljonernas klampande, knastrande, brusande,
dånande, allt ständigt malande benrangel, den ensamme
dåren som lämnade platons grotta, döden vi marne och
alla tusentals kilo teoretisk gegga som söker tecknen
i intellektets tomma tavlor, bluenova, isadora duncans
trängande ont mot ovationernas dunder, kunskapen
om att göra för att synas, som i sierskans slåklot, som
i astrologens accendenter, numerologens talteori,
politikernas, ideologernas, filosofernas, den dolde
imamens mummel från ett bortre annat, som mystiken
i newtons vid sidan om, usshers tideräkning och
regiomontanus tilltagande tvivel, alltings mått,
alltings mening, som den förlorade ptolemaios under
koncentriska sfärer, epicyklernas sånger, deferenter
i ingenstans, alltings förklaring, alltings sammanbrott
den sista sucken i sanningstiftarnas grumliga bottenslam
hobbes vilddjur är upplysningens rot, de som känns vid
tavlorna på atlantens väggar ser sökarna från regnvattnets
pilgrimer som tecken i den nyföddes hungriga misär och
kolliderande fontaneller, och allt som är sant är av
uppenbarelse och sexuell extas, pornograferna och
predikanterna månglar välsignelser och samtidens största
ståkukar, sak samma, skit samma, inget utom den döende
munken är riktigt verkligt på piazza della signoria,
åtminstone inte i kväll,

så de elektriska signalerna ringlar genom odjurens kroppar
de franska frisyrerna stannar till vid korstågens hålor
de orörda rörarna smeker gudomlighet ur männen
de kåta på nasdaq köper vingummi och plåster
de härjade på krogarna kysser bardiskens pannor
de vilda i marginalen skjuter luffare med fameboys
den amerikanska drömmen, den amerikanska drömmen
villor och pontiac firebirds, en magnumrevolver och ett
orakat ansikte, marinkårsoldater, chinatowns och ett
myller av febersjuka själar, svammel, bara svammel
sex generationer presidenter, gravskrifterna i oklahoma
författarna på de små lastbilshaken i landets hjärta
från tidernas begynnelse, den stumma ytan som dockar
silicon valleys kreativa pubishår, xanaxtorskarna
och hemmafruarnas unga älskare, döden i amerika
flaggviftande highwaypatrolmen, winchester rifle
och jack daniels med iskuber från inlandsisens skinn

jenny, jag stod på det där torget som en flykting som
en utan egentliga begrepp om sotets flyktiga aura, man
kunde måla ytterligare världar, sida vid sida vid sida
vid sida vid sida vid sidan, stiga ur den femte, den sjätte
sjunde och åttonde, den galne munken skulle förvisso
alltid brinna, ondskan brinner, dess natur är att aldrig
riktigt slockna ut, att aldrig riktigt dö undan, men jag
kunde lämnat platsen där mina kryckor spikats fast,
jag kunde slitit mej ur mej själv och jag kunde gått
mot någon som bar på ett hemlighetsfullt leende,
du vet, savonarolas aska må för alltid täcka våra
ansikten, men vi är inte predikantens aska, vi är inte
ens vår egen aska, vi är bara de brännbara små flarn,
de små sjungande skrattande ansikten som log mot
världens måhända innehållslösa men ändå skenande
vackra illusioner, damm och satansverser

jenny, från de första små andetagen till de sista, från
matadoren i papperssvalornas himmel och de fladdrande
fåglarna över betongstädernas nycklar, mellan sidorna
på generationsromanens pladder, seklets skifte, de
gamla är reliker, de nya är meningslösa, de nya är
amerika, som mount rushmores kladdiga ansikten
som åtta generationer slavar och det första fria fröets
längtan efter trygghet och tak, det är något som
fäster fåglarna mot himlavalvets fond, samma det
som spelar på mefistofiles harpa och la scalas lungor
som insidan av en utsida på framsidans rygg, som
böckerna i bagdads rivningskåkar, fängelsehålorna
och de kolsvarta ljusen i savantens bibliotek, de
nyktra som som flyr memphis om hösten, de gula
som limmar löven mot marken, de ondskefulla som
tänker tre gånger innan den fjärde tonens blues
tillåts sjunga sin smärta över kontinentens gråblå
hamburgermekkan och starbuckshimmel, som de
som fann de som letade, kaffefläckarna på hennes
skjortkrage och den långa dikten i hennes knä

jenny, någon knackade på, jag öppnade inte
och det var så allting var

short moments

den lille revolvermannen

och jag var barn av det nordiska ljuset

en gång fruktad krigare
under betongens och sandlådornas högre syfte

revolverman och välfärdsunge

en etthundratrettiotvåcentimeter hög vargunge
som lämnat fladdrande fingeravtryck i den nu
döende poetens suddiga kontur

för vad finns kvar av skrapsår och knallpulver
var är den där lekande fältherren, de skrattande
patronerna och alla miljoner fotsoldater

för vi hade rövarband
vi manipulerade gudarnas trådar

och som kosmiska mosquitos sög vi liv
ur den snurrande planetens blodkärl
blåste ljus i höghusens grå rötter
som vildvittror över stadens anestesi

men allting skingras, allting flyr
och allting måste ovillkorligen dö

förändring är den sjukdom
i tillvarons anatomi som blir sår
som aldrig slutar växa

en långsamt rinnande sorg som lyser upp
himlen i december där ett barn smyger in
små fingrar i årstidernas falska kroppar


och hon jag älskar just nu

hon kallar det för att leva

att jag i egenskap av åldrande revolverman
måste välja

leva mycket länge
eller att dö mycket långsamt

som revolverman
du måste välja, älskade nikolaj



och vi, vi hade rövarband
vi hade skrapsår och knallpulver

som fruktade små krigare där
under den nordiska himlens sjungande ljus

trollman

och jag är en testuggande munk
i tillvarons tidvatten, låter civilisationens kuk
tränga djupt in i min anatomi, penetrera
ynglet ur mej, sätta mina villkor på undantag
mina anspråk på livet under disputationens
exakta fodringar

för jag är wannabe pilgrim
den påklädde kejsaren utan innehåll

en som aldrig lärt sig manipulera en klimatcykel
en som ser en flicka lägga armarna i kors
och drar slutsatser om hennes förhållande
till fekalvomerade slängkyssar

existensens flytande materia
svett, piss, sperma, syra
infekterat regnvatten
över hennes krucifix

isar gatorna med vigvatten, ser snubben
snubbla på golgata

och jag är trollman, hälften man hälften troll
resten poesi och intellektuell bullshit

jag kan inte stava till simone weil, inte spotta
på en kontaminerad lodare, inte dräpa
min egen snekyssta klon

som bilden under själömkan,
självömkan, i din mentala encyklopedi

min profil är en krigshärjad kustremsa
och mitt sätt att förföra ett kvasiromantiskt fiasko

kanske ett av gudarnas oönskade neutrum
eller bara en struken mening i den heliga skrift
i sanning en varg i min egen rätt

beduinbuddha och tändsticksplån
anomalin i wiles lösning och en spetälsk
på tillvarons begravning


för jag är trollman,

en skadskjuten hjälte
i bottenvåningens efterblivna skyttegrav

världens ljus

det är röken från hennes fingrar
som gör hål i hans själ

samma rök som lägger sig
likt snårsken kring fälten över
lancashires skuldror

slingrar sig som silkesmambor
uppför öarnas nacke och hugger till
precis där nålens diffusa vibrationer
slår ballerinan av planeten

under bordet lägger hon
sitt ena ben över det andra

här bodde människorna en gång
sedan bodde de inte här längre

och de små palatsen längs
mambans tunga hukar under
skiftets släpande aria

en stenvråk
fäller sina vingar
om världens ljus

tinnitus

jag har känsla för det som är obetydligt
för små ljumma viskningar
som går de allra flesta
stumt förbi

för tysta, skenbart innehållslösa stunder som
skriker världens yttersta dom från förlåtande
frö och svidande salva

och hur ofta har inte också du doftat olja

älskling

hur ofta har du inte varit en försiktig hägring
av kärleksfulla små brev som kollapsat i en
dunkel stratosfär där inget syre längre
svänger dina springande ben

ah jag vet, du vet hur det känns

en känsla för det som är oansenligt
det som nästan inte hörs men alltid
är av avgörande betydelse

som för dårarna i verdun
när de byter eld med fienden
som för idioterna i sorbonne som
söker världens mått cirkelns dansande öga

som för clownerna i kairo, som väcker
liv och komplicerade formler ur vin
symboler och troende lera

för det tysta i dej,
och för det tysta i oss andra

och du vet, älskling

i tusen år undrade jag över min egen död
vilka klanger och svåra röster
som skulle bära min aska över staden

vilka skulle lyssna in den stela ande
som viskar förbi som ingenting men ändå något

skulle allt bara vara en gapande krater
dränkt av mörka ljus och hemlighetsfull poesi

skulle någon som är av persiska tecken sitta
uppe sent om natten och undra över den
plötsliga tinnitus som börjat ringa från
världsdelsplattornas irrande promenad

det handlar om att röra sig mycket sakta

älskling

att på sikt kollidera med någon
som är väsentligen likadan

trycka upp ett föräldralöst barn ur bister
jord och göra ljus under vattnets mörka slängkyss

och jag skall fortsätta, älskling

om trehundra dikter
kommer jag att ha skrivit samma sak
trehundra gånger till

du vet, som tinnitus
det hörs, det ringer ekar, skälver och tjuter
men ingen orkar riktigt lyssna

bindväv

jag satt på dårhus då mina händer började brinna
pannbenet var en aria, och jag dunkade alla gudars
namn in i själva tillhörigheten, jag vet inte, jag har
inga dagar kvar, min dåre är en gudinna, du säger
kom till mej, men jag gör mej inte i kärlek, jag är
hittegods en sång du aldrig lär dej nynna

jag fäster inte i vackra kvinnors läppar, kommer
aldrig att vara din idiot, mina händer skall bli själar
döda barn som smiter in i kärleksfulla brev, och jag
hörde ljud från dina böcker, visste era namn
och kände era trummor

men jag var aldrig snö, jag var aldrig vita nätter i
pappersvikta svalor, jag var amish, en blindgångare
en vakande führer över minnets halo

klart jag vill döden, klart jag vill en sorg vid alla
nätters djupa tungkyssar, en klingande droppe som
skriker namnet på någon som lämnades kvar

för vad är döden för en död,
för vad är livet för den som lever

jag vill sitta ned med någon som heter s och
berätta vad om som hände när söndagar brann
och tusen nejlikor hittade hus och lera

en sovande gas som träder in som bortre sånger
nätter vid en kyrkklocka som aldrig slutat vibrera i
hudars hud i lagars lag, för hör du som jag den där
ensamma cellon den som brinner i någons händer

och en som är någon
sitter på dårhus

när hans händer börjar brinna,
känner du timmarna och filtret,
runt handledens gåta


ett snitt härifrån
vilar dina klockor,

du rinner, du är en väg
en säg mej något men gläns inte

var inte vägen, kom inte hit

det blir inte mer än aldrig, en gud som
står kvar när andra gått, flaskor som sjunger
och psykofarmaka som kysser

det är rörelse i sken, det är bindväv
en pojke som letar mysterier
i bottenklangens varma saliv

lorcas bitch

tog en kvarglömd
falangist som gisslan
nere vid hamnen

tänkte på lorca
på broadway

och så på den där låten
den med the pouges

du vet den,
vad fan heter den

a pistol for paddy garcia
man får skriva orden själv

ungefär som med, som med
palatsrevolutioner

en stövel i ansiktet på en ung flicka
och skrattande sexor vodka

du vet,

det är så mycket
som inte händer här

läser lorca, längtar
efter vapen och kuk


jag skulle trivas i himlen

jo - jag tror det

fmaj7

nere vid lokstallet
satte guevaras vänner upp spoon river
sommaren nittonhundranittiosju

jag minns dofterna och orden

den där långa väntan
innan den amerikanska döden
krängde till

såg dej sedan, om kvällen

någonstans där rälsen
böjer av mot jerusalem

du hade röd klänning,
du hade svarta skor

du hade håret uppsatt

i fmaj7

folk

hela stan är full av folk och fuckers
babes und suckers
hellraisers get your things togheter
det här är för cyberbögar
och analcrackers
getting lucky med
sideburns und transgender hackers
våldtagna ungar, grafittikids
vi suger inte kuk snubben
av principiella skäl snortar
vi moral ur välfärdens rövhål
för vi är folk
och vi är fuckers
den förlorade generationen
vi är multikulti suckers
vi knullar tillvaron i röven
för gosse, den här världen är sne
det finns inga gudar
ingen mening och be
på vår nivå, everything goes
vi lär av big mamas und
hoodilidoodiliramram hoes
destruktiv poesi, schönberger
alla dessa jävla flows
vi är pissade på, it shows
vi är gula i konturerna
fula i vestibulerna
fucking darlings, babes
shit, vi är folk
vi är folk
vi är folk und fuckers
babes and crackers
transgender suckers
kom och sug våra kukar nu
för om du inte är en av oss
så är du inte du
är du någon annan i ditt liv
rollerna du spelar
allt jävla meningslöst tidsfördriv
passa in diktatur
men kom var som oss
vi är fan djur
förlorade i kosmos
maskinernas yngel
kalla mej slyngel
gör mej stolt
ditt jävla paragrafpyngel
vi äger platsen där du står
gatan där du går
drömmarna du når
gåvorna du får
vet du varför,
för vi är folk
vi är fuckers
vi är vackra
vi är wackers
vi är underbara
vi är den här
nattens gåva till dagen
vi står över lagen
håller om den
som är illa slagen
för vi är folk
vi är är är
folk folk folk
gangstababes i trikå
vad fan är det
du kollar på
stay ups de luxe
miniskirts
goes all the way up
am I loosing it
or what
can you hear me scream
ser du våra flin
den här natten är min
klipp strängarna
hit med
pengarna
stålar, cash
jag köper dej
jag nöter dej
du älskar mej
inte
va fan ut härifrån
jävla fån
det här livet
är bara lån
snabba lån
gangstafån
mobiler, sms
har inte sett
den sen dess
vart tog du vägen
gatan ner
gatan upp
vad är det du ser
placera livet
under lupp
köp stadens fitta
penetrera mej hårt
det är inte kärlek
det är makten
ni vill åt
makten, ägandet
i sig
håll käften mister
vi pissar på dej
suck me sakta killen
är inte van vid
det här
geishasnubbar
laddade gevär
patriarkatrim
och snubbar
fula bitches och gubbar
ni hänger på klubbar
shit kamrater
dom snubblar
in ut
ett skjut
skott i natten
blod blir vatten
följ hennes hem
ringsingding
fan vilket jävla regn
är du blöt
mellan bena
ahh, det kan du
fan inte mena
hennes män är rena
utlösningarna sena
som cancer i blodet
mitt ben över hennes
under bordet
blunda för fan
tillhör mej
jag älskar dej
inte längre
spelar ingen roll
livet är moll
har ingen koll
det finns
två slags kvinnor
änglar, och de
som lever sin roll
baudelaire goes techno
1,2,3 one, two, three
ein fucking two
come back to me
eller inte
jag hör er klagan
slutet av sagan
ungar som skriker
gogolsjälar som viker
den här staden är er
hahahaha, knappast gosse
du kommer inte se den mer
vi äger er nu
du du du
folk, fuckers
chikke dam dam
hoodilidoodiliramram
suckers
beduinpoeter
poetiska kalashnikovs
sprutar gegga
sprutar rim
målar väggar
sniffar lim
jazzgossar på speed
manchesterkommunister
som delar weed
människor på sne
vår etik heter ge
med kött i våra händer
en dag i sänder
wingbiddilestringdingding
det finns inga länder
varje kropp är geografi
ni är inte som vi
ni är stela av skräck
rape me darling
de här fläckarna
på mina bröst
måste väck
slit av
mina trosor
knyckla sönder
mina rosor
samariter på stan
vi är hemma här,
kär, där, bär
mej nedför trappan
stryp den där rapparn
skånska visoner
megapixel goes miljoner
sålda plattor, sålda barn
dc ++ darling
jag är hemma hela dan
kom hit sug på livet
ta allt för givet
begrav mej i poesi
vi är den här nattens
trolldom och
konstnärliga artilleri
så allah akhbar älskling
den stora guden
den enda guden
sätt på den där bruden
feministiskt joller
fuck you
den där stilen håller
inte länge till
men om du vill
kom hit och kräng
jag har ingen säng
doing the right thing
ge bängen däng
däng, däng, däng
självplacerad i marginalen
du är fan galen
du är sååå jävla cool mannen
en wacker, smacker
flackdaggelimaggeliwackkwack
ghettosuperstar
midnightblues hacker
vi suger av gubbar i parken
sätter eld på arken
spöar nassar på beting
idioto spring spring spring
eller kom va som oss
kom va som folk
jag bjuder ett bloss
det är din holk
vi snackar babes här
fuckers där
jag är fan kär
i den här tillvarons kyssar
vad är det här
är det nästa generation
som lyssnar
eller är det bara folk
eller är det bara fuckers
kanske transgendersuckers
cyberbögar, pornowackers
shitmiddiwiddihiddiehitme
crazy ghettohackers
du vet, det är dagar & spel
allting som går fel
romance in durango
man sväljer en
älskling hel
vägrar vara del
i det som suckar
juste baby
det är raka puckar
och du, du är inte
typen som duckar
du är den som fuckar
upp allt det här
du vet, vara kär
i någon som suger
som inte riktigt duger
bara är flying dagger
i alla dikter som ljuger
va fan darling
sluta inte klaga
sluta inte skrik
var den här insnöade
världens fucker
så att inte en enda
jävla dag,

blir den andra lik

om jag säger kontinentaldrift

om jag säger kontinentaldrift
beskriver en rörelse över din kropp
lägger smak på dina läppar
och ett löfte i dina minnen

om jag skänker dej lägre entropi
kanske en doft av nyfödd vid din överläpp
eventuellt ger dej en intensivare bakgrund
eller ett alibi för alla dina förvillelser

kan du ändra dej då, tror du

om jag gör allt det där
om jag säger kontinentaldrift

skulle det gör någon skillnad
eller går du ändå

nattvard

en liten herre, till största del
bestående av krossat glas

väljer att inta nattvard
med ena benet vilandes
på keltiska moln

han lyssnar in vinet
som var det en uppenbarad förståelse
ett renande bad, för den som är liten och feg

fågeljord, begraver snart
den lille herrens ansikte

och han immar nästan igen
av förståelsens fukt

oblaten,
som också är
en förgiftad cell

slår mycket hårt
i den lille herrens bön

så rycker det plötsligt till
i världens rot, tidspilen
slingrar sig om sin egen skugga

och en kvinna

som också är
en förtjusande insekt

presenterar sig
som skriftlärt skrot

hennes ben, av arsenik
kanske utomjordiskt salt
tvinnar sig till nervtrådar

till små meningslösa
kromosompar

fågeljord,
begraver nu
en liten herres ansikte

det är tid för uppvaknande

tid för nattvard
i den sinnessjukes dikt

coyotes - theme från grizzlyman

feber

korzybski säger din feber har sitt
ursprung i mitt språkliga beteende

att du ständigt förväxlar
karta med terräng

och därför ideligen går vilse då du tror
jag menar vad jag säger, då jag mumlar
att jag älskar dej innerligt med det
emotionella djup du förtjänar

för du föreställer dej en verklighet
som hänger samman

ett dunkelt stoff mellan människor
som länkar hennes ben runt hans midja

dolda aktstycken i bön och meditation
vilka besvarar alla de frågor vi måste
ställa varandra när natten vrider den
omedelbara insikten ur våra kroppar


korzybski säger språket ljuger

att världen är en annan
än den vi berättar för varandra om


så du har feber,
stilla brus i ditt ordomlopp

som blåsyra,
som mina fingrars språk
över dina nakna betingelser

hoboken

jag har ingen vän i hoboken, men jag har en
som doftar manga, som rullar tobak och röker
feberljus på hotell som gränsar till den hon är

hon kan gro där, slå ut som inomjordisk tagg
i kvartshallucinationer jag när om ljusa nätter

rulla små små amuletter av sinnessjuk akros
mellan insidan på gudinnor som inget hellre
vill än att vara cancer i p.j harveys röda sot

så har jag en annan, men inte i hoboken
en varghona av rådjursklövar och elfenben

henne ville jag ta till djungeln, till amazonas
till den ringlande venen vid pilgrimens grav

men jag fruktar hennes klor, det obebodda
landskap som också är hennes svåra storm
som också är hennes svåra rygg, som också
är hennes svåra lek, som också är

en i berlin som sväljer sin tunga, en i cork
som säljer, och liksom låter höfterna gunga

men inte i hoboken, där har jag ingen vän

jag har ingen vän i hoboken,
jag har inte det

frö

du är
västerlandets
kanske mest enastående frö

dess ännu orörda
hiroshima

en ofrånkomlig antydan
under gatlampornas trötta sken

du är kriget, i min panna

och du är ansiktet
på ögonlockens
insidor

blonde on blonde

så vi är vänner,
två som kysser och tar på varandra

skenförälskade idioter
som inte riktigt vill och inte riktigt kan

men du säger att dina händer
skulle kunna göra så mycket mindre ont

och jag säger att blonde on blonde
var en jävligt bra platta, skissar på
en tillvaro där spinnet saknar lag

för jag har sett sådana som dej
på sorgsna tåg på väg till fronten

du väljer kriget och vägrar, i egenskap av wannabe
fatta livet så som livet kanske måste fattas


har flyttat mina ben lite närmre nu
under bordet är vi osynliga för varandra

vi kan stöta emot utan att stötas till
vara vänner, skenförälskade och poetiska

låta våra kyssar kränga till
mot betongfilosofernas mollackord

godnatt

augustihajar

jag lägger mina ben över dina likt en sjuka, som att vi två var förälskade dårar och poetiska frön, sådda och sänkta i en tvåtusenårig historia om långthärifrån vagt lysande svartskimmer och sken, blödande och sjungande tigerhajar djupt ned i atlantens svarta deltidsuniversum, längtandes efter den andres vilja att någon gång komma loss, slita sig från sin egen rädsla, hugga livet som det var ett varmt inbjudande byte och våga älska igen, och jag lägger mina armar om din lust till andra män, män med märkliga symboler i pannan, hajrika vatten och drömmar om mindre psykofarmaka och mer skratt, sanning och skrammel, lägger mina armar om din midja, en promenad längs stadens vener, historiskt vackra filmstjärnekyssar någonstans där stockholm liknar 1919 och en okänd garbo säljer stentvål och serverar växelpengar på nersprunget pub, jag lägger alltså mina ben över dina, och jag vet att du njuter när mina fingrar rör sig som vilsna luffare över din encyklopedi och dina emotionella skulder, när jag anas som en skugga av något som kanske skulle kunna älskas och hållas om, i din ögonvrå

jag tror vi måste ner där i djupet, vi måste rycka och slita, hugga och bita varandras längtan efter att älskas av någon som liknar ett poetsikt frö, någon som sänkts några centimeter under jord och tvåtusen år bakåt i tiden för att liksom kunna skriva livet från bokens allra första skälvande svåra sidor, och vi kan böja och bryta vägen till någon obebodd kåkstad mellan sanning och silvermåne i prologen, se onda andar sjuda som anarkistiska intellektuella över någon straffad augustilängtan efter någon eller i alla fall något som kan trycka liv och lek i allt det där som vi trott var döden dött, därför lägger jag alltså mina ben över dina så att du åtminstone ges en möjlighet att dra dig undan när min sjuka lägger sig som längtan efter hålla om över din hysteriskt skrattande augustisommar

amazonas

är det svart jord i amazonas saliv
måste man kanske förlora sig här

här vid den ringlande venen

stå som vådaskjuten franciscan vid
anacondans läppar och be det underliga i
isolationens sjuka kyss stanna upp ett slag

man försöker slicka liv i reptilens öga
placera en ond människas märkliga rov
under nervtrådarna till spökstäder
på mojaves torra tungor

för du vet,
saknaden har
slutat vibrera här

och när döda ansikten börjat rinna
i trollkarlens joie de vivre

när krälande gudar kastar sina förgiftade skinn
över den ensamme erövrarens världsomsegling

då faller planeten in
genom mitt fönster

ur hålorna kryper
svultna stäppvargar

underliga ormar, floder
dina gåtor i salivens spår

metanoia

jag vet att hålet i handen är ett helvete
en röd storm som drar in över
planetsystemets genus

och dagar som den här, dagar då
kvartskristall svänger till under
passionerade shantis

dagar då insiktsfulla flickor som
vet mycket om symboliska krig
plockar ned små onda barn från
evangeliets svartvinge

det är sådana dagar man vill ta den där stormen
och placera dess svåra rodnad över pannan
på en blödande hypatia

fly in i ett kallt meningslöst ingenting

och låta armarna vara skrattande händelser
över en rygg som också är en värld

som du vet,
inget är enkelt där i dramats mitt

och jag är ingen toni morrison
ingen betty blue eller szymborska

mer en ofullbordad cirkel
som söker sluta sig om sin egen bild
av hur ni andra hänger samman

är ingen sökare,
inte den som betraktar över trygga avstånd

ingen domare

men när handen läker
och stormen måste sova

jo - dagarna kan vara goda då
vattnet rent och graven tom

kan hända jag fyller hålen med
kärleksfulla brev, enkel poesi
och små gulnande manus
ur föreställningens skugga

blir en förtroendevald
en arkimedisk punkt för mitt
sätt att mäta världen och er andra

och i insikten av det möjliga att finna
nya sköra världar i ögonblick man
trodde redan erövrats

i den insikten vilar också grunden
till att vänta in en ytterligare en dag

och sedan, en till


hål i min hand
röda stormar och krig
i min panna

miss bagdad 2007

för att jag älskar din själ
plasten runt djävulens ansikte
och regnet, som inte är regn
den mullrande ångesten
under dina gungande bröst
stänken av testosteron
och kol, över bagdad

aria

hon är en viktig jävel
läser baudrillard och skit
tittar på omöjliga skulpturer
och andas importerat röka från
kontinentalsockelns coffeshops
ansiktet är liksom en flyende julia
en arkitektonisk gåta som inget hellre
vill än att vara gud för någon som är
liten och sjuk, hon tar pojkarna till
atlasbergen, till oliviahopen, slingrar
galaxens armar om deras innersta resa
och smeker konstnärens bilder i deras
stulna tungor, man vill ta henne till nära
till platser som inte finns, slå hennes klanger
djupt ned i jordskorpans näverhud och ge
henne ett namn, som är lätt att glömma

godnatt

jeanne - appropå texten nedan då

totem

sorgliga ögon nu
den där filmen om modigliani
har fäst som totem i min bortrivna själ

och jag vill skriva den längsta dikten
till någon som saknar egentlig utsträckning

till någon som bara är en tanke
en förståelse, ett begrepp

som färg på duk, alldeles ofarlig att älska

men också alldeles oförmögen
att själv älska

som poesi till ett totem

stängda nätter
och ögon utan koffein

men du, du kan kanske komma förbi till våren
slå dej ner vid min sida och viska jeanne
han läste hennes ögon och målade hennes själ

så kom nu, gör religion för mina ögon

låt pennan falla ut över varje osett mirakel
i min omöjliga existens

jag vill se konstnären
den store världsomseglaren

den där poeten, du alltid talar om

amish

rosenstoltz sa perpetuum mobile låt världen
vara en ringlande djävulsmamba och må tillvarons
snegådda kängor trampa minfält och jesuitisk taltango
innan yardbirdman blåser liv i skapelsens rotkanaler
för du vet, i begynnelsen var charlie parker
kanske några dansande mästare av ebenholts
och ett bakvänt sneknäppt fmaj7, men allt vid
sidan om och i skuggan av ett struket tecken i
the book of margery kempe

och du, det skulle
krävas en hel massa moonwalk inristat i din genbank

älskling

en virad silkestråd om din sköra världsbild
och en smula mer amish

över ditt sätt att säga att du är en trånande
katedralkåt blänkade och alldeles nyputsad klon
av erica jong med framtiden inristad i ögonlockens insidor

men du säger trollman, du är så jävla amish
en självförsörjande, självförgörande hjälte

dina händer är gula och vartenda ett av dina ögonblick är
inkodade i svartbroderns infekterade programvara

feelingen, de tysta vålnaderna vid ringside,

amish, trollman
vad snackar du om

för visst, du kan krypa längs livet placera dagarna utefter
schemalagda linjer kanske tugga in tystnad i relationens
silkestrådar eller bara säga baby, det här är fan inte amish
men det är först efter midnatt som människan kan ta några
steg på en främmande himlakropp, som två älsklingar kan
komma samman någonstans i ett regnigt pennsylvania

och djupt inne i hennes bönehus improviserar skriften
som en sabeltandad korsriddare smeker dess mening
djupa flodådror i den hud hon lät kyssas, våldsamt

det är då yardbirdman hittar tonen, flyttar månen ur
sitt läge, och tidvattnet dränker varenda hieroglyf
som fäst likt nekrologer i henne synapser

världen är så jävla amish, holyboy

och det visste charlie parker
när han blåste den i sin altsaxofon

hör du hans gråtande lungor, känner du rotkanalerna
fyllas av medicin, och metall

trollman, fan vad amish


kom och skriv världen
med nya kyssar

från indian runner - filmen

himmelska fridens sorg

jag rinner som sällsam drömtid genom en svartkysst
kvinnas öken, hennes vimmel är dårens och varje
naken spira hon aldrig välsignat slår sina kedjor om
hennes krökta nacke, hon är bedjande julia över
klosterbröders okyssta jord, en strimma darrande
höfter som liksom gungar till så världen skaver mot
allt det där vi håller heligt, hennes högre ljus är min
mörka resa, en vandring in i det som aldrig kommer
att kunna sägas, glansiga ögon som liksom andas när
man kommer sådär nära inpå, hon stryker sitt minsta
finger över min panna och säger, jag vill berätta för dej
allt jag vet om stenar, om akros, kvarts och fältspatkorn
övergången, de oavbrutna förändringarna och om det
som alltid står mycket stilla, om lersten och breccia, du
kan somna här till sånger om kimberlit, dröm om vita
marmorstäder vid hav utan mening och känn djungeln
komma tätt inpå då jag stryker trolldom i din frossa

att veta allt om stenar, och att stampa hårt och tungt i
världens botten, smeka nytt vatten i genesarets sjö och
känna en tung, dov längtan efter spår i själens atlas

hon är ord, istiaror, och djup klangbotten, en sval fläkt
av adrenalin och tobak, vibrationerna i min hud som
aldrig är riktigt stilla

om andra sidan symbolerna

hon är ett nätverk, ett knippe

förhoppningar och inlandsis
en tunga som smakar salt och
underlig honung, kanske en blick
som flyger förbi alldeles nära inpå

du vet, tillfällen
trillande tänkta tankar och teater

egentligen vill vi bara fly undan
men vi stannar kvar för vi vet hon är galen

har tusen frågor narkotika under kudden
fostervatten i sin dunkla mening
och innersta förklädnad

ah du vet, man stöts bort redan tidigt
kan aldrig riktigt exakt göra anspråk
på att veta när man kom till,
om man kom till

det är bara det att så fort
man skriker till där naken och ny
så välter hatet in över varenda cell som
knullats ihop, man föds, man dör och
sedan föds man igen, lär att livet är läxa
och berättelser om vakuum mellan människor

därför stannar jag kvar när alla andra måste gå

därför lämnar jag underbara kyssar
om andra sidan symbolerna

du knyter dem till ett fäste
hänger dej på långfredagen och vaknar som
förhoppning och inlandsis inför mina ögon

och du finns bara till eftersom att jag ser dej
bor i mej, är figur och rörelse mot bortre annat

ett knippe sällsamma förhoppningar
och människa att älska sakta

så när clownen gör infall av utfall
och nervtrådarna erbjuder remi
skall vi då ligga som våta lik
i varandras armar, skrapa skål i skallben
och svepa sorg ur sinnestrådarnas slöa skugga


man vill älska, man vill trotsa
göra revolution och uppror

men aldrig förlora det som en gång
var jord och ursprunglighet, kamp om
två hudar som slets mellan isolerade födelsemärken,
tecken och andra saker vi höll hemligt för passerande andra

som vi, som oss, en outsagd längtan
efter att krossa din skalle mot betong, göra ljus
i ditt döda hjärta och minnas dej som hjälte och martyr

till frost, till pärlor

jag ville det nakna barnet
på solkungens tempel

en polstjärna i min hand
när livet rasslade undan i
sladdriga spel

och falkägg som krossas är krossade falkägg
en honfågel skall täcka sirius malande vålnad
men om jag blåser upp dej till ett sjungande universum
tar du då min storm, min hand från andra sidan symbolerna

fattar du anden och skenet,
det som blir till när pyramiderna reser sig
som ståkukar ur afrikas rötter

visar du väg till vinnande psykofarmaka
mellan värkande materia och kliande feber
en slumpens bortbytta hittegods, en kontinent
av skallerormar under din dunkande antropologi

en dyster skvallrande livmoder som byter blödande
löften i tempelherrens tigande tunga


av honung är vi komna
och mot döden skall vi vandra

för alldeles från det allra första andetaget
är vi är döende mark under slöjor och
skrikande stjärnljus

om andra sidan symbolerna, om ansikten som
inte heter något, om alla andra

om människor från märkliga planeter
kanske om två älskande som kommer samman
som störda löften och kärleksfull inlandsis

för du är så kall i kväll älskling,
mina armar gör skyddande vingar om dina axlar
ditt ansikte är en gåta en frågande förhoppning

och jag skall svara dina skratt med balsam i kväll

med ljus i ditt altare
och bortslarvade år längs dina kinder




du kan låtsas sova när jag går, röka en cigarett
och välta stormen över min varma rygg