den lille revolvermannen

och jag var barn av det nordiska ljuset

en gång fruktad krigare
under betongens och sandlådornas högre syfte

revolverman och välfärdsunge

en etthundratrettiotvåcentimeter hög vargunge
som lämnat fladdrande fingeravtryck i den nu
döende poetens suddiga kontur

för vad finns kvar av skrapsår och knallpulver
var är den där lekande fältherren, de skrattande
patronerna och alla miljoner fotsoldater

för vi hade rövarband
vi manipulerade gudarnas trådar

och som kosmiska mosquitos sög vi liv
ur den snurrande planetens blodkärl
blåste ljus i höghusens grå rötter
som vildvittror över stadens anestesi

men allting skingras, allting flyr
och allting måste ovillkorligen dö

förändring är den sjukdom
i tillvarons anatomi som blir sår
som aldrig slutar växa

en långsamt rinnande sorg som lyser upp
himlen i december där ett barn smyger in
små fingrar i årstidernas falska kroppar


och hon jag älskar just nu

hon kallar det för att leva

att jag i egenskap av åldrande revolverman
måste välja

leva mycket länge
eller att dö mycket långsamt

som revolverman
du måste välja, älskade nikolaj



och vi, vi hade rövarband
vi hade skrapsår och knallpulver

som fruktade små krigare där
under den nordiska himlens sjungande ljus