hon som åt av eld

i fattigkvarteren,
bland leprakolonierna och
de poetiska underbarnen
bland de som skurits bort
från släktträdens grenar
bland de irländska helgonen
och gåvandrarnas krängsår
bland de skrynkliga hudarna
i generationsromanens pladder
bland cigarettrök, och bland
framtidens honungsbadade tungkyss
där, där och ingen annanstans
skall man brodera in mystiken
fläta in allt som är av whitmans
vålnad och brustna nagelband
och jag vet, man säger om mej
att jag imiterar de stora poeterna
att jag skriver gatorna i hennes
heliga kvarter, att träden är nakna
där, vid känsloflimrets karma
men jag säger om mej att det
var hon, hon som åt av eld och
skar av mina fingrar, hon som
slickade min tunga och brände
min psykofarmaka, jag säger
om mej att det är leprakolonierna
de poetiska underbarnen, kanske
fattigdomen, de sönderbrända orden
askan och huden, i minnets sarkofag