godnatt

ett amerikanskt museum

jag har hört om kvinnor som
krälar genom män, hört om
amerikanska museum
kolossala monument av
kapitalismens hundar, om
kaffe som smakar av naglar
som smekt regnet i havanna
om världskrigen, de digitala
rösterna i altartavlans väntrum
den skrattande führern
hasande genom cyklonens
jagande honkatter och blandrasvalpar
jag har hört om en älskling som
klädde upp sig för en världsdel
om en som sätter bo i någons hand
ett snegått kärlekstrauma i
engelska skor som köper underkläder
och växlar småmynt på porrklubbar
runt frankfurt am main, jag har hört
om hon som träffade hon som hade
hört om hon som hade hört det där
och visst, jag undrade en stund
sedan la jag mitt huvud i dina händer
tänkte på det där, på det där om nåd
och på en kärleksfull snöflinga
jag en gång ägt, som barn

monument

man sa om mej
att man funnit mitt ansikte
i en liten obetydlig bok om träd

att små döda eldslukare, rinnande
cirkusmän av korn och kaffesump
nog gjorde lera och hus där i mej

man sa om mej
att de galna sett mej som liten

hur jag klättrat upp till bergets rot

och där snickrat mej ett
litet oansenligt tecken
av stenrök

man sa att man kanske borde
riva ut den där kliande sidan ur
en oansenlig liten bok om träd

och kanske rent av glömma undan

att jag som barn faktiskt log
mot ert dystra våta öga

hon som åt av eld

i fattigkvarteren,
bland leprakolonierna och
de poetiska underbarnen
bland de som skurits bort
från släktträdens grenar
bland de irländska helgonen
och gåvandrarnas krängsår
bland de skrynkliga hudarna
i generationsromanens pladder
bland cigarettrök, och bland
framtidens honungsbadade tungkyss
där, där och ingen annanstans
skall man brodera in mystiken
fläta in allt som är av whitmans
vålnad och brustna nagelband
och jag vet, man säger om mej
att jag imiterar de stora poeterna
att jag skriver gatorna i hennes
heliga kvarter, att träden är nakna
där, vid känsloflimrets karma
men jag säger om mej att det
var hon, hon som åt av eld och
skar av mina fingrar, hon som
slickade min tunga och brände
min psykofarmaka, jag säger
om mej att det är leprakolonierna
de poetiska underbarnen, kanske
fattigdomen, de sönderbrända orden
askan och huden, i minnets sarkofag

tungkyss

jag vill ha en magnumrevolver och
två sprutnarkomaner, fyra stycken
tigertuggade grävlingskinn och en
lapdance som får mej att börja gråta
så vill jag ha tre giftiga dofter som
kryper in i ett ännu okänt majackord

några nya rivsår över min rygg
och din tunga i min mun

kärlek till er som läser min blogg

kråkstreck

minns hon fågelungarna
under giljotinernas klingor
hur molnen drog in över den
skandinaviska sorgen, minns
hon tiden på året då poesin
ännu var djup trolldom som
fäste under fotvalvens blad
hur jag dräpte den där sargade
stenkatten som låg söndertrasad
under kråkstreckets vita slängkyss

alprazolam

det finns en sinnessjuka i dej
som är svår för gudarna att greppa
och första gången jag såg dej och
dina gåtor stod du lutad över en
död flaska barbaresco, med hav i
munnen viskade du att kråkorna
över montmartre nog var lite tystare nu
att du kanske borde flytta dej och dina
kladdiga föreställningar om gudomliga
farmaceuter, stormripor och kärleksbrev
till en tystare del av världen, till en plats
där romantiken är handen man drar över
cigarettrökens hud och där du har dej själv
i någon annans hemlighetsfulla ljus
där kan du, som rinnande barbaresco
förklara heligt krig mot konsten att
slingra tungan om en människa som
slickat månens spretiga fläckar och
glaciärernas röda arom, och den där
döda flaskan som också är du, som också
är en underlig diagnos, fastnar djupt in i
industristädernas fladdrande drakljus och
galopperade tequilas, du vet, söndertuggade
sidenband som bandage över svåra tumörer
men du, du bara blundar, och som lärd i
förlorade språk bläddrar du dej så enkelt
genom mej, med hand som krampar och
rycker som spottar och svär, psykofarmaka
som kryper upp i små dansande korn i en
taxi mellan någonstans långt bort och för
guds skull ta mej härifrån för helvete

............

godnatt

god natt

folklore, till jenny

okey,

till kråkorna över montmartre, vålnaderna
och gastarna, till de döda och sjuka, kvinnorna
i hemingways marginaler, till fågelskrämman
till gogols pennor, elefanterna och zebrorna
sjöarna runt piani och de arkebuserade, till
luffarna och tändsticksplånen, arbetarna i
saltgruvans kurvor och till blödande planeter
men framförallt till poeterna, till erica jong,
mervin, lamantia och sexton, till wendell berry
till anslem hollo, root och owen, edgar lee
tate och kuzma, till olga broumas, reed
brautigan och allen, till den sista fastan
hjältarna som efterlämnade sina bästa
ackordslingor åt älskarinnornas hörsel


det här var vad som hände - till jenny


jag steg ur tre världar och in i en fjärde,
ut på piazza della signoria där savonarolas
aska ännu sotade de ömkliga vålnadernas
sjuka ansikten, där döden en gång varit den
flyende jungfrun, årsbarn och förlorad
syster till det sagolika vin som snart måste
rinna utmed skuldrornas ekande kaddish,
som med klänningen och ögonlocken
tyngda av den osedda, obarmhärtiga längtan
efter utskuret underbarn som snart skall ammas
ömt vid salisburys aldrig uppförda pyramider,
omgärdad av skenande cirkushästar,
av hungrande snöleoparder och dansande hyenor,
av stenvargarna på trottoarens spottade broar,
av stormfåglarna på städernas flådda kroppar,
omsluten av tusen amerikanska poeter,
av scenernas sväljande sirener, av kvinnorna
med kvartsnålar i armvecken och den eviga
sömnen vilandes i sina landsförvisade ögon,
av de fåfänga geometrikerna på lykeions stengolv,
av dominikanerna och de rasslande halsarna i
celldödens haltande mitos, på piazza della signoria
där machiavellis utlösningar smeker härskarkastens
kukar, där skyskraporna klättrar mot gudarna i
sorbonne, oxford och bologna, där katedralerna blir
ögon mot de skriftlärdas mullrande doxa, där
bannlysningen vilar i det redan tänkta
alternativets vagga, där föräldralösa djur löper
som gnistrande karma över flammorna i homeros
söndertolkade myter, på piazza della signoria,
senare, men alltid i samma utsträckta ögonblick
och nu muddrad på stulna formuleringar, predikat
och futurum av recensenterna och clownerna i
förorternas små upplysta encyklopedier, det var
där mina ögon såg hundra generationer män slänga
sig som pansar framför skrattande kvinnor och barn,
det var där min hörsel krossades och blev till ökensand
under vrålet från flyglarmens sovande kampaniler,
från världskrigens armar ringde klockorna in
fabrikernas och den amerikanska industrins hjältar till
bröd och likvaka, jag åt vatten och drack söndertrasade
kroppar med kvinnorna i hiroshimas skälvande,
sjudande, sjuka organeller, såg den amerikanska döden
trampa in svultna gamar över tempelherrarnas
välsignade ikoner, brände min hud och mitt kött under
stekande feberfrossa på den korsfästes begravning,
förfrös visionerna, konsten, matematiken, kristallerna,
de allra sista dropparna, kärlek i atomvinterns höjda
flaskor, skålade in döden på den helige andens sista
färd och drack ölet barbarerna och sista triboliterna,
idealisterna och månfarana bryggt av vete, måndamm
och fältspat under augustinattens skallrande skällor
hörde hornsignalen ljuda över galaxens golv där
hororna på fixsfärens axelband breder vingarna om
utopiernas lik, hörde skriket hos de arma som letar
otrampade världar och nya monologer i den engelska
sjukans störda semantik, civitas solis, min sköra,
rösterna från skallerormens panna, solstatens soldater
drar ut i fält, det rättfärdiga kriget, det enda kriget,
de döda i böckerna som äger frågorna till våra svar,
kan vi se raphales tunga strypa avantgardisten och
de fåfänga konstnärernas penslar, kan vi se munkarna
från marxisternas pennor smaka tiden hos den bortbytte
hycklaren i towerns blodomlopp, vet vi om ensamma
kontinenter vid minfältens och bombplanens rasslande
dårskap, som från padua till berlin, över bakgatorna på
rios emaljerade trummor, till dublin från rotterdam,
via hypatia till boltzmann, heisenbergs spöke och de
lyckliga vid metropolitans nakna pissoarer, och överallt
där skuggorna en gång åt ur verklighetens kvarnar
staplades vaktparader och synkretsiska teser i långa
fåror längs ekvatorns axlar, ballerinorna dansade på de
nervsjukas möglande ideal, jag stod som ångerfull
designer till fotsoldaternas mullrande kängor då de
strök in som osynliga katter över revolutionernas folklore
stred som konvertit i profetens namn för den ena sidan
mot den andra, som upplyst för de förtryckta massorna,
för jakobinerna, för robespierre, matematiken, döden eller
matematiken, för de unga flickorna i studiecirklarnas
suckande tarantellor, tog till vapen för de emanerade
ur människoträdets rötter, för giljotinen, för senapsgasen,
för maskingevären på stränderna i normandie, hör
tunnelbanans kabbala hamra fram genom
civilisationens ogräs, se hur de förälskade slits isär,
kölhalas och straffknullas av vågfenomenens likgiltiga
slumpspel, hör sedan djungeln dansa under den nyföddes
fotblad, ryck zapatisterna ur drömtiden och invadera ett
obeboeligt palats någonstans mellan vilja och veta,
tro och kunna vid ödeslinjens kusligt flacka branter,

ut ur tre världar och in i en fjärde, som åskådare och
pöbel vid savnarolas likbål, prästerskapets rabblande
annat går förbi de dödas ansikten som knastrande
släpvinter på slätterna kring poltavas bröstmun,
i skyttegravarna omvänds ateisterna till fromma
svartbröder under krutstänkens fontäner, döps
under kamratens blod och fiendens saliv, stiger upp
som spottande hydror och kladdiga zombies i
mörkermännens drömmar och förvrängda fetischer,
på piazza della signoria, genskjuten av de dövas klockor
och de kromosomfattigas svammel, av den blindes
ögonhålor och den isande nattvindens svartkropp,
av ståthållarna och predikanterna ,stigfinnarna och
kistbärarna, av bladet över den första människans kuk
och av de surrande gräshopporna över faraons stenöken,
av de druckna vid de kantstöttas akvareller, av onämnbara
monster i svalgets varma tungkyss, av genomet och de
snekyssta klonerna under skalpellens befriade vilja,
av fågelmännen, de arabiska hästarna, maskerna,
perukerna, kostymerna och pressvecken, av den
övergivna flickans minikjol och stay ups, av
amfetaminet i poeternas kroppar, slängkyssarna,
ruinerna, den spetälskes tappade tankar,
av berättelserna om det onda i barn och den
sanslösa känslan av att krypa som nyförlösta
löften över sjuka trollmän med vin i glasen och
haldol under sina tungor, och över torget ner mot
gatorna där eldslukarna sover, stegrande hegelianer
och försokratiska cyborgs, rasslandes som tunga
kedjor runt de heilande jävlarna på de uteslutnas torg,
ost och kaktusbrännvin till ideologerna, skummande
het irish coffe och fjälkornsparvar ur tredje rikets
vackraste statsporslin, beräknande gudar i hobokens
grytor, en sönderhackad la place som sträcker sig
efter sin egen demon, maskinerna, skorstenarna,
svampmolnen och televisionsapparaterna, satelliterna
runt mikrogalaxerna obegripliga rotation, de otjänliga
riskornen under asketens naglar,

och jag skulle finna mej och mina vackraste bilder
ur tre världar och in i en fjärde, från apostlarnas
rinnande ögon till själasörjarnas rinnande moral,
från de långa broarna över elektronmolnens muller
till föreställningar om balzac och baudelaire
i marmorns kött, som skeppsbruten neuros under
medicinmännens mikroskop, som rivsår och lockar i
nebulosornas bubblor, som svalda sakrament på den
ofrivilliges begravning, över megahjärnorna på caltech
och den amerikanska metaintelligensens granskande
hallucinationer, i dödgrävarens spadtag och i bödelns
välsignelser, från evangelisternas kluvna tungor, de
höga staketen, taggtråden över minfälten till din nästas
hustru, som en påvlig bulla mot sot, oväsen och liktal
över den engelska romantiken, från industristädernas
mullrande dimma som roten till frösockret från nektarns
och honungens slem, till ett befriande välstånd i
marginalnytteteoretikernas öppna universum och
blytunga liturgi, som reinkarnerad revolverman ut på
piazza della signoria, med händerna fulla av de stora
linjerna, historiens skuggor, tiggarbarnen runt hundarna i
san salvadors känslosamma antydan till misär. i
domedagens oblater, de långa tankestrecken, lagstiftarna,
domarna och fritänkarna, det heliga begäret efter visdom,
kunskapens falkögon över människokropparnas gåtor,
till de påklädda odjuren i världens mitt, till gatorna och
klubbarna, parkerna och de nedskitna hyreskasernerna i
vilddjurets botten, hornen ur lazarus panna som en gripklo
runt föreställningarnas gränser, det som kunde tänkas vid
sidan av vad som borde tänkts, allt som hände vid sidan av
vad som borde hänt, i stinkande lokaler utan emotionell
moonwalk piskas de predestinerade med helgonens teser,
de brinner som eldflugor, som gammaburstar, som novor
över insikten att tillhöra den yttersta arten av den yttersta
arten, det yttersta av det yttersta, de utvalda, den utvalde,
den döende frälsarens arvtagare och släktets egentliga
anledning att fortsätta dra syret ur atmosfären och
skicka generna genom solsystemets jordbank, från de
kastlösa lärde i marginalen till autodidaktens inbillade
självtillräcklighet, den sanna kunskapen, att känna det
enda som existerar, över skolastikernas klylda hårstrå
till bekännelsens befriande khataris, de renade själarna
under obduktionens strålkastare, galenos mästrande och
vesalius skarpa öga, kalkars märkliga teckningar och de
detroniserade tempelmännen, som kvinnorna vars ömma
bröst skaver mot asfaltens varma smekning, som en fallen
maria vid sonens blödande fötter, ett tankestreck från
dansande nattfjärilar i luthers pratbubblor till de mumlande
allvetarna i nätgalaxens korridorer, alkemisternas och de
allvarsamma phyrrernas röda manuskript i nagelbandens
grenar, som farliga frukter för de nakna, som farliga
frukter för de döda, som farliga frukter för de älskande,
som farliga frukter för de förlorade, sedan den klara ljusa
sagan, det sammanhängande hela, den enda ekvationen
i cigarrökens figurer utspelas framtidens maskerader,
massmänniskornas förbannelse, den sista resan till månen
och alla flaggor som måste samsas under the star spangled
banner, maria callas vålnad som kysser liv i bolsjojteaterns
vatten, skådespelarna som bugar den gästande tyrannen,
stalinismens applåder över skrivarhörnornas hjältar,
gerillakrigen och de hemvändande hjältarna från
kapitalismens botten, kanske är det träd som växer ur
människolagens kataloger, grenar ut sig över
planetens väv och fäller sina frö under svärdets
blänkande fredspipa, vykorten och kärleksbreven från
leningrad vittnar om den planerade ekonomins kirurgiska
bullshit, åt var och en efter förmåga, av var och en
efter renlärighet, kommunisterna som dansar på
nozicks grav, liberianerna som dansar över
kommandoekonomins igentäppta mynning,
anarkisterna som dansar överallt, anarkisterna som
dansar överallt, anarkisterna som dansar överallt
anarkisterna som dansar överallt, som på
piazza della signoria där savonarola snart är aska
och förlåten, som över tjernobyls dimma över
de tolvfingrades, läpptuggandes och fyrbentas
bakgrundsdån till den bästa av världar rinner in
som sommarsnö över elfenbenens och världsomseglarnas
kinder, över taken i civilisationernas hjärtan, en black
bottom blues över new yorks två utslagna framtänder,
hotellgästernas gäspande munnar som tuggar fradga
och röker lucky strike på beting, över klockorna som
ringer i laboratoriets, krematoriets 24/7 sovsalar,
ahh det är mycket som måste sägas som inte
kan kläs i ord, som nakenheten inför ett ord som
inte går att tänka, jag stred för rätten att leka med
en kvinnas bröst och persiska ursprung, jag föll för
hennes kindknotor och uppknäppta blus, dök djupt
ned i hennes gåta och insåg att hon är alla andra,
att hon är jag, att jag är hon, att vi alla är den
brinnande girolamo savonarola, domedagspredikanter
och utklädda anacondor i trismegistus, moses
och zarathustras linsvätska, flyende från oss själva,
från elden, in i elden, alltid omedvetna om evigheten
till oss själva och alla andra, förlorade får pusslandes
eklektiska fraktaler, sökandes samband och konsekvenser
i diracs spökmateria, innehållslösa men ändå så fulla,
absoluta men partiella, levande men döende, ensamma
men aldrig unika

och så strömmar floden in över torget och dränker
munken i svalkande vatten, han som brann måste
också drunkna och vi sjunker alla ned som tomma
ingenting i historiens annaler, blir bortglömda plankton
och genomskinliga speglar i atlantens salta mun,
sjunker till botten som sprattlande stenar och dras
till andra sidan världen som små dansande molekyler i
kaosets befriande nihilism, fäster oss vid varandra och
blir jättelika öar som stiger upp och låter gudarna
blåsa ande i våra kroppar, kryper upp längs stränderna
som krälande misstag i paradistes handflata bara för att
göra samma sak en gång till, och sedan igen, igen, igen
därför kryper jag ur fyra världar och in i en femte ut
på piazza della signoria där savonarolas aska ännu sotade
de ömkliga vålnadernas sjuka ansikten, och jag känner
igen ögonen som letar bristerna och felen, de sjungande
idioterna vid munkens söndertuggade fotknölar, jag är den
första människan på jorden, jag är den sista människan på
jorden och jag är alla andra som vandrat jorden däremellan,
de som sitter uppe sent i fängelsehålornas fågeljord och slår
klaustrofobiska extaser över de tillplattades drömmar,
de som röker på på andra sidan filtret i skenvärldarnas lika
tomma illusioner, de stränga häxorna i nürnberg som matar
jorden med pansar och patroner i hopp om lösningen på
alltings gåta i den mustachkläddes onani, som pugilisterna i
madison square garden som finner sin styrka i den andres
uträknade hjärna, som allt annat du någonsin sett mej viska
om när natten är sen och vintern är kall, symbolerna på
katedraltentaklens rinnande glas, den skyddande tiaran runt
den transexuelle älskarens kalasjnikov, bokmärket i
johannes döparens styckade atlaskropp, jesusbarnets händer
och den försmådde makens livslånga undran, som de galna
tjurarna över kartbladens generaliserade terräng, som
slavskeppen mellan afrikas vänsterhand och ett
utskrattat kuba som liksom stöter emot den nya
världens moral och går på grund i hopp om den stränga
katekesens snara frånfälle, och med stenar i sina själar
rundar de utdöende kelterna kvinnan vid kap horn,
lägger rep över keplers ande och drar in platonska
kroppar ur solsystemets grammatik, stiftar nya lagar
under cyklopens förstoringsglas, syr in benediktbröder
i klipporna vid haschkakans strålning allting faller isär
för de trummande galningarna i majoritetsväldets
perversioner, den svages stat, den lyckliges stat, pojkarna
runt hörnet pissar blod under kyrkråttans vålnad, våldtar
krucifixet och spenderar kollekten på smutsiga ligg och
atonalt skitsnack, de döda vid fronten rymmer för
tigerhajarnas käftar slår sig ned som fria män med
egen jord, med egna kvinnor, med barnen, hundarna,
mikroberna och kvantskummets aldrig sovande
hysteriska grin, de vackra på boulevarderna,
hand i hand med hausmanns anteckningsböcker, och
så bataljonernas klampande, knastrande, brusande,
dånande, allt ständigt malande benrangel, den ensamme
dåren som lämnade platons grotta, döden vi marne och
alla tusentals kilo teoretisk gegga som söker tecknen
i intellektets tomma tavlor, bluenova, isadora duncans
trängande ont mot ovationernas dunder, kunskapen
om att göra för att synas, som i sierskans slåklot, som
i astrologens accendenter, numerologens talteori,
politikernas, ideologernas, filosofernas, den dolde
imamens mummel från ett bortre annat, som mystiken
i newtons vid sidan om, usshers tideräkning och
regiomontanus tilltagande tvivel, alltings mått,
alltings mening, som den förlorade ptolemaios under
koncentriska sfärer, epicyklernas sånger, deferenter
i ingenstans, alltings förklaring, alltings sammanbrott
den sista sucken i sanningstiftarnas grumliga bottenslam
hobbes vilddjur är upplysningens rot, de som känns vid
tavlorna på atlantens väggar ser sökarna från regnvattnets
pilgrimer som tecken i den nyföddes hungriga misär och
kolliderande fontaneller, och allt som är sant är av
uppenbarelse och sexuell extas, pornograferna och
predikanterna månglar välsignelser och samtidens största
ståkukar, sak samma, skit samma, inget utom den döende
munken är riktigt verkligt på piazza della signoria,
åtminstone inte i kväll,

så de elektriska signalerna ringlar genom odjurens kroppar
de franska frisyrerna stannar till vid korstågens hålor
de orörda rörarna smeker gudomlighet ur männen
de kåta på nasdaq köper vingummi och plåster
de härjade på krogarna kysser bardiskens pannor
de vilda i marginalen skjuter luffare med fameboys
den amerikanska drömmen, den amerikanska drömmen
villor och pontiac firebirds, en magnumrevolver och ett
orakat ansikte, marinkårsoldater, chinatowns och ett
myller av febersjuka själar, svammel, bara svammel
sex generationer presidenter, gravskrifterna i oklahoma
författarna på de små lastbilshaken i landets hjärta
från tidernas begynnelse, den stumma ytan som dockar
silicon valleys kreativa pubishår, xanaxtorskarna
och hemmafruarnas unga älskare, döden i amerika
flaggviftande highwaypatrolmen, winchester rifle
och jack daniels med iskuber från inlandsisens skinn

jenny, jag stod på det där torget som en flykting som
en utan egentliga begrepp om sotets flyktiga aura, man
kunde måla ytterligare världar, sida vid sida vid sida
vid sida vid sida vid sidan, stiga ur den femte, den sjätte
sjunde och åttonde, den galne munken skulle förvisso
alltid brinna, ondskan brinner, dess natur är att aldrig
riktigt slockna ut, att aldrig riktigt dö undan, men jag
kunde lämnat platsen där mina kryckor spikats fast,
jag kunde slitit mej ur mej själv och jag kunde gått
mot någon som bar på ett hemlighetsfullt leende,
du vet, savonarolas aska må för alltid täcka våra
ansikten, men vi är inte predikantens aska, vi är inte
ens vår egen aska, vi är bara de brännbara små flarn,
de små sjungande skrattande ansikten som log mot
världens måhända innehållslösa men ändå skenande
vackra illusioner, damm och satansverser

jenny, från de första små andetagen till de sista, från
matadoren i papperssvalornas himmel och de fladdrande
fåglarna över betongstädernas nycklar, mellan sidorna
på generationsromanens pladder, seklets skifte, de
gamla är reliker, de nya är meningslösa, de nya är
amerika, som mount rushmores kladdiga ansikten
som åtta generationer slavar och det första fria fröets
längtan efter trygghet och tak, det är något som
fäster fåglarna mot himlavalvets fond, samma det
som spelar på mefistofiles harpa och la scalas lungor
som insidan av en utsida på framsidans rygg, som
böckerna i bagdads rivningskåkar, fängelsehålorna
och de kolsvarta ljusen i savantens bibliotek, de
nyktra som som flyr memphis om hösten, de gula
som limmar löven mot marken, de ondskefulla som
tänker tre gånger innan den fjärde tonens blues
tillåts sjunga sin smärta över kontinentens gråblå
hamburgermekkan och starbuckshimmel, som de
som fann de som letade, kaffefläckarna på hennes
skjortkrage och den långa dikten i hennes knä

jenny, någon knackade på, jag öppnade inte
och det var så allting var

short moments

den lille revolvermannen

och jag var barn av det nordiska ljuset

en gång fruktad krigare
under betongens och sandlådornas högre syfte

revolverman och välfärdsunge

en etthundratrettiotvåcentimeter hög vargunge
som lämnat fladdrande fingeravtryck i den nu
döende poetens suddiga kontur

för vad finns kvar av skrapsår och knallpulver
var är den där lekande fältherren, de skrattande
patronerna och alla miljoner fotsoldater

för vi hade rövarband
vi manipulerade gudarnas trådar

och som kosmiska mosquitos sög vi liv
ur den snurrande planetens blodkärl
blåste ljus i höghusens grå rötter
som vildvittror över stadens anestesi

men allting skingras, allting flyr
och allting måste ovillkorligen dö

förändring är den sjukdom
i tillvarons anatomi som blir sår
som aldrig slutar växa

en långsamt rinnande sorg som lyser upp
himlen i december där ett barn smyger in
små fingrar i årstidernas falska kroppar


och hon jag älskar just nu

hon kallar det för att leva

att jag i egenskap av åldrande revolverman
måste välja

leva mycket länge
eller att dö mycket långsamt

som revolverman
du måste välja, älskade nikolaj



och vi, vi hade rövarband
vi hade skrapsår och knallpulver

som fruktade små krigare där
under den nordiska himlens sjungande ljus