långsamt vatten

åter om de stora pennor som skrev
in sig i makadammens rotsystem
från det andliga djupet i den
trångbodda civilisation som
lät utgöra fond och wailing mot
skallerormens rasslande kastanjetter
från utsidan av insidan på de människor
som vägrade synas då natten kastade av
sig sina skinn, från höstkvällarna i prag
till en engelsk kvinna som sakta sjuknar in
under skrattande vårpromenader i
konstgjorda världar, från barnen jag
såg springa ur sommarens uppspydda
längtan efter cancer, från det som var vi
till blankslitna kavajslag täckta av
hundmänniskornas sperma och det
tunga, långsamma vattnet från
salivskorpans jordblomma

åter nu om berättelser till minnet av
den stora intelligensen som
konstruerade skeletten och
programmerade mjukvaran
de läsande själarna under
månmannens galna formellära
de förment vuxna som satte skeden
mot våra läppar och hällde i oss läran
hällde i oss leran, formerna och
smaken av att vara till, de disciplinerade
kukarna som stannade hemma och
läste utlösningarna de största
pennorna kladdat in i
civilisationens blandvatten

som satt som hopvikta puppor
och lyssnade till de lärda bröderna
som lyssnade till kaffekokarens
droppande tårar i studiecirklarnas
snusförnuftiga amen

jag minns dem, och jag minns min far
flaskorna och cigaretterna, skriken som
hämtades från botten av människans
inbillade utsatthet, hårda ord som
klöv tystnaden, som studsade mellan
väggarna i en värld som kanske aldrig
borde blivit till, den sista pennan skall
vässas till en märklig platonsk kropp
den vackraste kulturen måste
brytas upp och smulas samman
måste bli damm, måste bli sot

det grenar ut sig ett periodiskt system
över tom waits i natt, jag kan inte längre
höra rösterna eller gråten, bara se de
svarta korpar och gulnande fittor som
vill sluka allt jag målade på vägen
till nästa gåta, som en larv, som en kloak
det smäller till hårt när min längtan efter
gymnasieflickor krockar med justa milfs
som lämnar slemmiga spår på vägen hem
från mitt liv, jag skriver dem inte
jag placerar in dem i system som kan
knycklas samman till dårskap och
kastas ut från gravklockans stränga ljus

jag handlar inte om något längre

saknar egentlig innehållsförteckning
och är omöjlig att sammanfatta i kroppsvätskor

som du,

om man reser bakåt i mej hamnar man
mellan kaddish och en jävligt seriös spelning
av bally sago nere vid platserna där man
dräpte skallerormens kvinna

där beckett drog sina händer
över flickbröst och sa gråt

det är okey

din böld är en dubbelspiral
en fartblind glaskula som
rymmer framtidens livmoder
din böld är också en själ
en andlig övning i sjuka
och homoerotisk nåd

lägger undan boken om framtiden
till en annan dag, det är annorlunda
och konstgjort här, mina händer
växer inåt och jag kan greppa
om andens sandkorn

låta mej rinna ut mellan fingrarna
och bygga mej själv utanför någon annan

framför någon annan
stå där, som ny