långsamt vatten

åter om de stora pennor som skrev
in sig i makadammens rotsystem
från det andliga djupet i den
trångbodda civilisation som
lät utgöra fond och wailing mot
skallerormens rasslande kastanjetter
från utsidan av insidan på de människor
som vägrade synas då natten kastade av
sig sina skinn, från höstkvällarna i prag
till en engelsk kvinna som sakta sjuknar in
under skrattande vårpromenader i
konstgjorda världar, från barnen jag
såg springa ur sommarens uppspydda
längtan efter cancer, från det som var vi
till blankslitna kavajslag täckta av
hundmänniskornas sperma och det
tunga, långsamma vattnet från
salivskorpans jordblomma

åter nu om berättelser till minnet av
den stora intelligensen som
konstruerade skeletten och
programmerade mjukvaran
de läsande själarna under
månmannens galna formellära
de förment vuxna som satte skeden
mot våra läppar och hällde i oss läran
hällde i oss leran, formerna och
smaken av att vara till, de disciplinerade
kukarna som stannade hemma och
läste utlösningarna de största
pennorna kladdat in i
civilisationens blandvatten

som satt som hopvikta puppor
och lyssnade till de lärda bröderna
som lyssnade till kaffekokarens
droppande tårar i studiecirklarnas
snusförnuftiga amen

jag minns dem, och jag minns min far
flaskorna och cigaretterna, skriken som
hämtades från botten av människans
inbillade utsatthet, hårda ord som
klöv tystnaden, som studsade mellan
väggarna i en värld som kanske aldrig
borde blivit till, den sista pennan skall
vässas till en märklig platonsk kropp
den vackraste kulturen måste
brytas upp och smulas samman
måste bli damm, måste bli sot

det grenar ut sig ett periodiskt system
över tom waits i natt, jag kan inte längre
höra rösterna eller gråten, bara se de
svarta korpar och gulnande fittor som
vill sluka allt jag målade på vägen
till nästa gåta, som en larv, som en kloak
det smäller till hårt när min längtan efter
gymnasieflickor krockar med justa milfs
som lämnar slemmiga spår på vägen hem
från mitt liv, jag skriver dem inte
jag placerar in dem i system som kan
knycklas samman till dårskap och
kastas ut från gravklockans stränga ljus

jag handlar inte om något längre

saknar egentlig innehållsförteckning
och är omöjlig att sammanfatta i kroppsvätskor

som du,

om man reser bakåt i mej hamnar man
mellan kaddish och en jävligt seriös spelning
av bally sago nere vid platserna där man
dräpte skallerormens kvinna

där beckett drog sina händer
över flickbröst och sa gråt

det är okey

din böld är en dubbelspiral
en fartblind glaskula som
rymmer framtidens livmoder
din böld är också en själ
en andlig övning i sjuka
och homoerotisk nåd

lägger undan boken om framtiden
till en annan dag, det är annorlunda
och konstgjort här, mina händer
växer inåt och jag kan greppa
om andens sandkorn

låta mej rinna ut mellan fingrarna
och bygga mej själv utanför någon annan

framför någon annan
stå där, som ny

död pop, lollipop

det är bara en tanke till amerika
trettiotusen raka linjer mellan
människor och världsdelar som
går i gång på högstadieklubbor,
på hallonkyssar och jalapeno
tuggummituggande monster som
flyttat in under din kjol, höghusblues och
betongböcker som liksom dunkar långt där
inne i odjurets panna, eboue amerika
negerkarnevaler, saxofoner som
njuter huden under smak av salmiak
och vingslagen uppståndelse ur
förbränningens, ur askans och
sotets dammiga mantra, bara en
tanke amerika, lollipop din pop
popcorn, kanske den salta smaken
från botten av min sista dag på jorden

allt det där som kommer förbi
när man går emellan

livet, barnen
ljudet från den första
människans resa över klotets sandflugor
pennorna och de stora diktarna
den amerikanska döden, romanskrivarna
med näshåren fästade i fixsfärens spikmatta

jag drog mej för dej en gång
drog mej för att se vem du var
bakom den du ville vara

jag piskade dej hårt
och jag piskade dej stilla

du reste dej i mej,
du reste dej som död marika

kom till mitt hus om natten
och ställde bo mellan mej och
min psykofarmaka

koffeinet om morgonen,
cigaretterna och bibeln

jag ville vara handen amerika
tuggumipopen i djävulens hörsel
och reklamkanalernas oändliga
slingor värdelöshet, en bejakare
tunnelseende borgerlig tidningsläsare
med ett släktträd av piprökare och
intelligenta börsklippare, din pop lollipop

huset där jag bodde som liten
brann ner till grunden, skalbaggarna åt
av gamla fotografier och en man som
hade förvandlats till en insekt

sprang omkring med trumpeter
och stora skrapsår

bland blodsmaken och
de nerpissade flaggorna
från din sista dag på jorden

och en tanke till amerika
bli det ryska landets gud
bli djupet i den asiatiska längtan
efter gråtande nunnor vid tolvslagets
skrämda förbi, en lek vi lekte som människor
så långt till hollywood marika
rösten bär inte och vinet är slut
jag minns hur du kröp in i mej
och sedan ut ur någon annan

du reste marika, lollipop din pop,
den amerikanska synden, haken och
syltorna, dollarmiljonärer
och flinande flaggviftare

bli mej som levande marika
vakna igen och se hur jag
har det som utplånad

datorflimmer, musiken ur
snäckskalens aorta som tycks
dansa över industriromantiken
och de hukande husen utefter
europavägen söderut, husvagnstyskar
den nazistiska handens svarta hål

ur det som var skall annat komma
jag tror på romantiken
och jag tror på anden
jag tror på duellen
som den yttersta
förklaringen

hur har du det som död amerika
gnisslande motorvägar som
leder till ingenstans, skyskraporna som
slickar gudarnas fotsulor, helikopterplattor
och det mytiska i att lämna
sitt eget gravitationsfält och bli till
dimma runt stadens skälvande fingertoppar

död pop lollipop, jag har börjat låta håret
växa igen, har slutat att stänga munnen och
sitter egentligen bara och andas, väntar kanske
men jag undrar inte så mycket längre

du vet, marika
som död är du tyst

någon hade pissat
betydelselösa meddelanden
i snön där nere vid huset som
kanske aldrig existerade
död pop lollipop

miles davies visste inget
om oss två

vi hörs