psykodrama

det har tuggats in
förlorade språk utmed
marginalerna på de
alternativa världskartorna
någon som är en gud tycks
planerat en resa mellan
dragna revolvrar, över
kommunistiska kvinnor till
den svala hypnosen under
cellmembranens tunna hud
kladd om förförelsetekniker på
baksidorna av utvecklingsstörda
historieskrivningar, arméer av
påtända ariska råttor cirkulerar
runt ingångarna till ordomloppens
fladdriga svansar, händelsehorisonter
som trycker sig tätt mot sprattlande
flinande barnsoldater, som att vi
ständigt måste abdikera för det
högre ljuset från vår egen vagga
limma fast mot receptorer som får
svansarna att sjunga på mullrande
lokomotiv på väg in i oss själva
hon kallar det för psykodrama
en människas hundra livsfält som
ständigt kolliderar mot kanterna
av det som är oss själva, en insikt
om den isolerade, otillgängliga inre
resa som lämnats åt dramats strängar
som kladdats ut över någon alternativ
berättelse i kartbladens marginaler
som är det rinnande språket längs
livstrådens oskrivna sträckning