idioten

några, kanske idioter, idioter som
aldrig lärt sig dechiffrera den fria
marknadens uppenbarade logik
de som går vilse bland de felvända
sifferkombinationerna i vintergalaxens
tusenräknade dollarskallar, som inte ser
brevduvorna i belfast, de flyende hundarna
i san salvadors bölder, skallerormarna i
solfläckarna eller den rinnande friheten på
bildskärmarnas iris, som aldrig kunnat
förstå pressvecken som går tusen mil
från sig själva efter känslan av att äga
en annan människas vilja och essens
den renade heterosexuelle tärningskastaren
som i värn av krucifix och rinnande koldioxid
vägrar vika undan för plikten, för penningen
så blind för de kvarlämnade fattighänderna
som sticker ut genom betongcivilisationens
feberblandade armada, kostymerna som lägger
sina trötta ben i kors över de lata & talangtystas
psykedeliska intravusioner, de rakade skallarna
torgskrikarna, den mänskliga formen som sådan
prat nu om osynliga händer & järnhårda lönelagar
prat nu om idioterna som inte läste, eller kanske
läste men inte förstod det asiatiska djupet i smith
eller malthus, förnuftet hos von mises, hayek
nozick eller friedman, som istället bakbands och
straffknullades till galna av anarkisternas och
utopisternas hov och välsignade falangstärer
en, kanske två neonblinkande bataljoner idioter
drar in över metropolens stendjungel, utklädda
till sig själva med gasmaskerna hängande över
kroppens sol slår de vin och nypressad babyolja
över suddiga konturer och i lustiga hattar, läser
böckerna som lär att det finns idéer, att det finns
människor som är så värdelösa att de borde kräla
bort, i väg, ifrån, in i små klorfärgade senapskorn
och där självdö, upphöra att andas in, allt medan
mullret utanför skriker hjälp mej, gud hjälp mej
min sanning är självklar och mitt ansikte skrattar
neonflirtande hongudar som gnider sotets och
de förgiftade kanylernas koncentrerade leenden
vi ser ut över sidorna på den stora lärodikten
ingen vet om cirkusföreställningen är vad som
verkligen händer, som lever i valis, av valis, om vi
lever för valis, ingen vet om kärnan där längst in
är en virtuell livmoder som kommer att fortsätta
dunka som ett sammantuggat hjärta, det stora
monstret, förnuftet som tränger genom atmosfärens
genomskinliga skinn, känn världsanden uppenbara
sig i cancerdroppande välfärdsregn och giftiga
demagoger som köper tillit med finkalibrerade
finanspolitiska instrument, köper kärlek med
batongviftande väktare som slår konsten, poesin
människan ur människan, de nattliga räderna
det onda ögat som vakar över kalkonteoretikernas
kladdiga mikrorevolutioner, könshår i öronen
stenhårda falloshjältar som växer in i små
underliga pojkar med roten och den fladdrande
navelsträngen limmad mot förortsbetongens
självutnämnda imamer, mot det sänkta huvudet
mot utanförskapets omedelbara längtan in
hur imiterar idioterna historien, hur bygger de
den nya världen ur skrapade knän och gatsten
som skriker sig genom logotypernas fönster
hur gör den som inte förstår de stora orden
de miljoner sidor bokstväver och siffror som
gömmer vägen till de heliga tecken som skall
symbolisera likhet mellan, om inte människor,
så åtminstone lik, den som inte kan, inte förstår
som inte har ett endaste litet begrepp om hur
man gör för att vara människa på de villkor som
dikterats av självsäkra heterosexuella män, som
dikterats, skrivits i sten och spytts upp av felfria
själar som sökt sina änglar och sina gudar i om
inte djupt ned det juridiska eller evangelistiska
kladdet så i maskingevärens politiska teori
och sedan till de tvärsäkra marxisternas barn
splittrade vi stå, söndrade vi tralla, söndrade,
splittrade som krossade speglar över gator och
tankestråkens kindben, kartorna som inte leder
någon vart som smusslas undan som blåsvarta
slickspår av den nya generationens nätrunkare
världsanden viker in sig i sig själv och flyr med
www.bullshit.com under armarna, snubblande
från människobarnens sönderbrända ansikten
idioter, idioter alla jävlar är idioter, som de som
gick på den stora lögnen om hur underbart två
älskande kan ha det under en blågrön syntax
hur ett tyst regn drar in över de skandinaviska
öarna där skorstenarna sträcker sig mot gud
och andas ut det klet västerlandets kärlek
kräver att de älskande andas in

det kinesiska rummet

det sägs att melville inte fattade
att moby dick var allegorisk förrän
någon som bodde i en bok utan bilder
påpekade det för honom

och man vet att wallace stevens
asketen från ingenstans som köpte
semesterdagar i montgomery, alabama
skrev sina dikter om nätter, kvällar
och helger, att han en gång hamnade i
slagsmål med ernest hemingway, en
holmgång på liv och på död om hur
man gör historia av en lögn

(dragspelsolo)

enligt flickan med håret uppsatt i
en världsdel kan man rulla samman
allt som hänt mellan människor och världar
till en liten boll av glas, markera viktiga
passager i koranen, kalla sig ett av bokens
folk och komma loss i någon slags inre
blödning om man vill

bara man tar sig tid
det är att ta sig tid som det
kommer an på

tålamod och insikt,
och att gifta sig med någon
från samma stam

att som hawthorne
eller kanske pound

odla en imponerande mustasch
bara för att någongång kunna få
riva sönder överläppen på någon
man kysser våldsamt

kärleken till sig själv
kärleken till de andra

(mandolinsolo)

kåkstäderna och den
felritade modernitetens hundar som
straffknullar våra skuggor och pissar
på de kärleksfullas själar

västerlandets undergång
är en hägring kamrat

en sund
men fåfäng förhoppning

och det ryska landets gudar
tänker annorlunda säger dikten

serverar bolsjeviksoppa och
marxistisk svartlever på tredje rikets
förnämsta porslin

och de sammansvurna
sörplar och tuggar, sväljer ned sin framtid
till schönbergsk sprechstimme

höjer sina hålögda skallar
skålar i rött vatten och krusbärskräm
på den siste skaldens jordafärd

(cello)

ballad of the skeletons

godnatt

bullets for my darlings

bullets for my darlings, ni håller hov och himmel nu
ni skriker inte som jag efter livet i fyra koppar thinner
ni lever det, och ni sover med atlantens vredgade
monologer i det som ännu väntar i morgondimmans
kyssar och kräm, men ni måste alla döden dö och jag skall
stå som skrattande sken när tiden sliter liv ur era sköra
gestalter, försiktigt peta undan nästa klimatcykel och se
vattnet ni sover med sjunka undan, ni blir öken och törst
blir längtan efter läkande händer på ruttnande kroppar
jag ska urskiljningslöst granska era malande monologer
ert osammanhängande begär efter nya hav och nya himlar

bullets for my darlings, min revolver är amish, mina händer
skakande svartsjuka och jag en inbillad lazarus, ni kysser
ton i hav och helvete, överallt där jag antog civilisationen
trumfat generna badar era kroppar i svart stinkande sorg
ni väcker monstret och vrider nålen ur skapelsens tiara

det är mina händer som famlar efter era ord, som syns likt
skalpeller i era drömmar, som hungrar efter scener och
brinnande sånger, jag vill sitta ned vid en skrattande eld
i sent september och dricka vin med era vålnader, vi skall
skrika efter livet i fyra koppar thinner och vara de okända
älsklingarnas tysta rop, några klippor i atlanten, en oas i
underlighetens öknen, släppa taget om i går och flyta ut
som pollocks galenskap över världens golv, och jag skall
undra vad ni gjorde med män utan emotionellt djup knäppa
de där sneskrivna ackorden på nervsjukans förgiftade
strängar och säga att det som skrivs i djävulens panna
måste kyssas mycket sakta, för jag är gjord för det här
lever för bullets for my darlings, frontad avund inför svarta
röster, män med blixtrande synapser och kladdig poesi som
rinner likt smittat saliv nedför tunna osmekta läppar

nervsjukans revolver och föreställningar om vad man gör
med fyra koppar thinner, en resa till långt ifrån men ändå
alldeles nära intill, en ny älsklings stilla ångest då hon undrar
över vad jag gjorde en hel evighet i tyst vatten och varför jag
valde att stanna kvar i något som inte rimmade på -estum
jag har bara de här gudsända patronerna, kallar dem bullets
for my darlings och jag skall placera min revolver mot
innerlighetens blanka tinning och trycka av, rada upp mina
älskade vålnader längs volgas skuldror och bjuda in till fest
i skyttegravarnas frostbitna föreställningar om dansande
romanser som vill själar väl

allt skall kollapsa i en kärleksfull maskerad, som utklädda
silkesvargar skall vi stå som de vi vill vara införa varandra
svälja thinner till tonerna av regn som vill väl när det studsar
mot andetagens bräckliga förstålelser, vara närvarande i
varje nödvändig men meningslös kyss
och slicka det vackra ur vackert

slicka det vackra ur vackert, som lazarus lyftas till livet av
nya hav och nya himlar, av nya armar av nya kyssar
det är mil mellan mej och livet och mina malande monologer
är längtan, mina bullets for my darlings bara teater
inför just hennes ovilja, att se

angela

du säger att haussmann knappast byggde
boulevarderna för de blint förälskade, att
duchamps pissoar knappast är gjord att pissa i
och att ditt hår har en förmåga att trassla in sig
i förälskelsens själva kärna, när mörkret faller
sveper du månskenstango, pratar om det märkliga
i cederträ, fastnar i en härva av intellektuell aikido
och surrealistiskt flirtande, wendell berry är en jävel
till poet mumlar du innan sömnen lägger sig som en
befriande flämtning över ditt ansiktes regn, och jag har
ondska i mina händer, ögon av ingenting mot dina axlar
små små droppar av rom, längs mina kinder

if it be your will

------
varför publicerar jag denna? för att jag älskar leonard cohen, för att jag älskar texten, för att jag är en pretantiös jävla lipande idiot - kanske. det finns några ytterligare orsaker till att jag publicerar den, den förnämsta av dessa orsaker är att det är en bild av oförfalskad sanning, killen som sjunger heter tydligen antony, det är det enda jag vet om honom. allt han under dessa sex minuter är, är att genom sin blotta existens ge svaret på varför man måste fortsätta leva, så länge skapelser som detta produceras av människor är det värt att fortsätta. Det är omedelbar sanning, skönhet och smärta. varje enligt mina mått fungerande människa som hör och ser detta träffas omedelbart i existensens solar plexus, se och hör, rösten, de stabbiga rörelserna, hur oerhört ont det gör i denna otroligt vackra människa, hur han uppfyller varje mänsklig skyldighet gentemot livet. cohens text är i sig genialisk med detta framträdande blir genialiteten till religion, det här är vad det är, ett av de få fångade exempel på en människa som är människa, som står för det och berättar något som är sant. Det är människor, inget annat, som förändrar människor, på gott och på ont

...

----
jag bryr inte mitt sega intellekt om huruvida Rubin Carter var skyldig eller oskyldig, låten är i alla fall fanatiskt bra, liksom historien. Dylan har inte framfört låten sedan -80 talet.

http://en.wikipedia.org/wiki/Rubin_Carter

godnatt

anne waldman

de som svalt sig själva
har fascistiska höfter som
gnager mot bardiskens skorpa
sorlet mumlar om svastikor och
anne waldmans extrakt, tretusen
fingrar drar över kulturella horn
som växer ur underjordens skallar
någon drar sina vingar över världen
och hon som har eld i sin poesi, viss
men kanske övergående längtan efter
en sugardaddy boom boom möter
vodkasvepta läppar under sorlets
muller och flinande arsenik

till sanchez

du, man skulle vart som emerson
eller kanske thoreau, en riktigt
jävla galen självutnämnd gud
bränt in bilder av saxofonsolon
på insidan av balsamerade vädursungar
skrivit dikter om hur saker och ting
beskriver sig själva, om hur ogräs
blir till eller om var på kroppen
man hittar en människas namn
kerouac skrev nästan alltid med
charlie parker som fond, det handlade
om att inte stanna upp, därför skrev
han på rulle, för hand, ögonblicket det
tog att sätta nytt papper i skrivmaskinen
var på liv och död, det handlade om att
aldrig stanna upp, aldrig redigera
som i blues for alice tillexempel, det
där falska pianoklinkandet i början
som är att skriva du, sedan komma på
att man borde skrivit jag, att aldrig redigera
för du vet att när ginsberg läste howl
första gången för publik där på six gallery
då grät den store poeten under de
sista raderna, I'm with you in rockland
in my dreams you walk dripping
from a seajourney, on the highway
across america, in tears to the door
of my cottage, in the western night, andas
lokomotiven går mellan marrakech och
stalinistiskt porslin, en väntan på lobotomi
och en präst som rinner genom nyckelhål
visst, det är lätt att se ner på ogräs, det är
lätt att avsluta sitt liv med en revolver mot
sin panna, det är lätt att trycka av, för kanske
finns det ännu ett tillfället och sedan
ytterligare ett, att göra om, att göra rätt

och jag skriver med charlie parker som fond
men orden tunnas ut, meningen vägrar förtätas
det blir bara ord, bara ord, och ibland tror jag
att det varit till min lycka om jag haft henne
kvar hos mej, om jag hittat namnet
där någonstans under alla resor
över hennes kropp

för var på en människa sitter hennes namn
och varför gråter poeterna på six gallery

du,….

det kommer att bli något
mycket stort av dej