mi corazon

psykodrama

det har tuggats in
förlorade språk utmed
marginalerna på de
alternativa världskartorna
någon som är en gud tycks
planerat en resa mellan
dragna revolvrar, över
kommunistiska kvinnor till
den svala hypnosen under
cellmembranens tunna hud
kladd om förförelsetekniker på
baksidorna av utvecklingsstörda
historieskrivningar, arméer av
påtända ariska råttor cirkulerar
runt ingångarna till ordomloppens
fladdriga svansar, händelsehorisonter
som trycker sig tätt mot sprattlande
flinande barnsoldater, som att vi
ständigt måste abdikera för det
högre ljuset från vår egen vagga
limma fast mot receptorer som får
svansarna att sjunga på mullrande
lokomotiv på väg in i oss själva
hon kallar det för psykodrama
en människas hundra livsfält som
ständigt kolliderar mot kanterna
av det som är oss själva, en insikt
om den isolerade, otillgängliga inre
resa som lämnats åt dramats strängar
som kladdats ut över någon alternativ
berättelse i kartbladens marginaler
som är det rinnande språket längs
livstrådens oskrivna sträckning

tron

vid den världsliga stadens
absoluta nollpunkt fryser
sirenerna och larmet från
de hängande trådarna utmed
kroppens paranoia, systrarna
från nässelbladens pulserande
huggkäftar drar nålen ur två
förlåtande slängkyssar, sväljer
ned sina nerver med medicin
och låter oskuldens röda alkohol
rinna ut över de svårt inbillade
poeternas oändligt malande
pastischer av högre galenskap
de vridna väckelsebrödernas
små tältkukar slaknar inför
hongudens läppar, den alldeles
tysta bekännelsen av att inte
vara tillräcklig inför den som
studerat paradisets öga och
de aerodynamiskt felskruvade
änglar som spiller vodka och
surrar av antydan om högre
annat bakom den världsliga
människans absoluta fryspunkt

lena endre 2003

tre sönderbläddrade futuristiska manifest
en helt jävla uppfuckad poincaré

dansande silkesmambor i stadens vener
och mina ögon vilandes på lena endre
utanför konsum vid zinken

du vet, hon är kanske tio år äldre
men hon rör sig som en mandelbrotdrake

en funktion av komplext skelett
röd klänning, och allmän jävla sexighet
jag målar hennes rörelseschema
i asfalt, och blåljus

så kysser en vissen betongblomma
helvetet ur tillvarons mögel

och jag flyttar blicken från ringvägen
upp mot hornsgatans stressade poetslavar
konstnärswannabes, pseudofolk

och sen,
till slumrande blickar

ögon som söker ögon som ser
vad ingen annan sett

gråkorp

och fabrikerna hälsar er med
kamelögda korslagda fingrar
bjuder er druckna ballerinor
och dödliga läppar att kyssa in
när slåklockorna sliter sig ur
sekundvisarens och de trängda
demonernas klickande respirator
det är så förbannat ont om kärlek
och galna hundar här, om bröder
och bögar, ont om skrattande salva
och psykofarmaka att smörja in och
svälja ned till vägvisarnas introverta
kartor över medvetandets gränser
ont om tid att lägga gott om sår
irriterande skrap, kliande bölder rinner
utmed cancerkvinnornas skallar och
västerlandets gnisslande tänder
kontinentens inre blöder, mon ami
och bara jazz och en och annan poetisk
gråkorp kan hejda slutslocknandet
för när till och med nihilismen är död
återstår så bara ironin och tuggade naglar

så mumlar du den törstande idiot som
jag kladdar på i bland, och när ironin
är död, när ironin är död, när bara kaffet
och cigaretterna, meningslösa diskussioner
svammel och alkohol återstår, du vet inte,
men det är dårskapens fladdriga interiör igen
de brinnande händerna, städerna som rivs
och världskrigets larm som dunkar tungt

den där råa smaken av söndertuggad tunga
smaken av vilja, smaken av uppenbarelse

en gråkorp som hackar dina bojor
en dikt som värmer dina lår